Jag brukar bara vilja skriva om spel som liksom tagit tag i och skakat om mig, eller som verkligen svept in mig i ett rosa skimmer. Problemet med det är att det blir lite skralt med spel att skriva om. Jag vill inte vara taskig och kalla något spel mediokert, men min syn på att något som ”bara var medelroligt” inte förtjänar att omnämnas är nog egentligen det som är taskigt, om jag funderar lite djupare på det.
Alltså, låt oss ta en snabbtitt på alla spel jag hittills testat på Game Pass. Det kan hända att jag spelar mer av dem senare och bestämmer mig för att skriva en längre text om vissa av dem, men nu tänker jag bara ta och dra igenom dem och ignorera den osäkerheten. Jag kör väl kronologiskt och skriver om så många jag orkar under varje skrivsession och pytsar ut direkt!
Crusader Kings III
Vad är detta?
Det är ett så kallat grand strategy-spel, ett spel där det finns möjlighet att nörda ner sig i detaljer på extrem nivå, sitta och klura på hur en ska förbättra sin statistik och hur ett visst nummer relaterar till alla andra nummer, vem din rådgivares brylling är och vad du åt till frukost i morse, eller något sådant. 😁 Spelvärlden består av en vacker världskarta med små figurer som marscherar runt, samt ett myller av menyfönster med riktiga historiska fakta, förklaringar om hur du ska kunna förstå vad i hela friden du håller på med, fina små unika porträtt och lore om släkterna du spelar som eller mot.
Hur länge spelade jag?
Av någon anledning spelade jag det lite på Steam och lite på Game Pass (båda på PC). Ändå har det inte blivit av mer än 16 timmar någonting (det är väldigt lite för den här typen av spel).
Vilka känslor fick det mig att uppleva?
”Så mycket att ta reda på, mmmmmm.”
”Mohahaha, jag ska ta över världen!”
”Vänta nu, vad ska jag göra med den sen..?”
”Öh… alla har det ju så bra, och jag är en helt inkompetent kung, borde bara lämna dem ifred. Nu då?”
Så med andra ord, någon slags kart/läsningsmani följt av analys-paralys där jag inte hittar min personliga motivation till att gå ut på korståg.
Hur ”Johanna” är spelet?
Jag tycker om hur all text i spelet är skriven. Det är ett mycket trevligt hantverk som förtjänar en teknikinformatörsapplåd! 👏👏👏 Trailern är väldigt Johanna också, med den Game of Thrones-liknande ”jobba i motvind”-känslan. Att vara spindeln i nätet som håller koll på allting är väl också min grej egentligen, men jag hittar som sagt inga anledningar att starta krig som verkligen får mig över tröskeln. Jag vill va snäll. 💖
Golf With Your Friends
Vad är detta?
Spela minigolf med dina kompisar! Alla kör varje bana samtidigt och kan se varandra, och en kan ställa in att bollarna kan krocka med varandra för maximal frustration. Eller bara snällt glida rakt igenom för en lite mindre friktionsbaserad social upplevelse. Kameran sitter som om bollen vore du, i tredjepersonsperspektiv. Så när du slår den långt bort åt tjotahejti flyger du med dit, skrikandes ”DET DÄR VAR INTE PLANEN”😵. På PC siktar en som vanligt med musen först, klickar och håller och rör musen framåt (tror jag) för att kontrollera slagets intensitet med stöd av en visuell ”power”-mätare. Jag tycker att det är väldigt mycket lättare än vissa andra golfspel där en verkligen behöver kunna svinga klubban lagom hårt istället, med en liksom ”live” rörelse.
Hur länge spelade jag?
Totalt ungefär 12 timmar, först med en grupp vänner på Game Pass och sen med en annan grupp vänner på Steam. Det senare tillfället spelade vi slut på alla banorna som fanns vid den tidpunkten, så det är inget oändligt spel.
Vilka känslor fick det mig att uppleva?
Barnslig förtjusning över allt oväntat som händer, de ibland humoristiskt oschyssta banorna, att jag visade mig vara riktigt bra på det, och de glada färgerna. Fast även extrem frustration ibland men på ett självdistanserat och roligt sätt ändå.
Hur ”Johanna” är spelet?
Att en har gott om tid på sig att lösa utmaningarna i sin egen takt och på sitt eget sätt trots att en gör det sida vid sida med sina vänner är väldigt ”Johanna”. Jag har stora kontrollbehov men är också sällskapssjuk! Sen älskar jag att bli lite överraskad av fysik ibland, när stressnivån är låg. Väldigt tillfredsställande. Bra spel!
Tell Me Why
Vad är detta?
Ett äventyrsspel om att våga vara sig själv och att försöka bearbeta eller undvika sina gamla familjetrauman, och hur det påverkar ens nära och kära. Mekaniken består mest av att välja vad du vill eller inte vill säga till de du pratar med, medan den största delen av spelet består av att gå runt och titta på omgivningen och genom den trigga funderingar och minnen som din karaktär har, och på så vis uppleva en berättelse.
Hur länge spelade jag?
Jag spelade klart alla kapitlen men är för lat för att försöka kolla hur lång tid det tog eftersom hela spelet inte finns kvar på Game Pass längre.
Vilka känslor fick det mig att uppleva?
Ångest över mina egna familjetrauman, vilket väl var vad jag ville trigga. Lättad igenkänning av en skildring av en panikångestattack, känslan av att någon ser en och vet hur det är. ❤
Tyvärr kände jag också frustration över en del irriterande problem i speldesignen, som till exempel att en går jättelångsamt och kunde gå hela vägen ner till en strand bara för att bli bryskt vänd och få en ”nej jag ska göra något annat först”-monolog, som borde ha kommit tidigare om den nu prompt måste vara med. Vissa sektioner hade alldeles för långa cutscenes för min smak också, även om de var vackra och fint tonsatta.
Hur ”Johanna” är spelet?
Panikångest, queerkaraktärer, stillsamt reflekterande – det är väldigt ”Johanna”. Ändå drog det mig inte alls in på det sätt som till exempel Life Is Strange lyckades med. Det kändes mer som om jag tittade på snarare än var med, men det är fortfarande ett spel som är värt tiden!
Call of the Sea
Vad är detta?
Det är i princip Myst, fast med lite mer fokus på att vara snyggt att titta på kanske, och med röstskådespelare. Du åker till en mystisk ö för att försöka hitta din älskling som verkar försvunnen efter att ha åkt dit. Detta gör du trots din konstiga sjukdom, som fått dig att mestadels bara hålla dig hemma, och som även ger dig väldigt levande och konstiga drömmar. Ön verkar bebodd fast ändå inte, och du behöver lösa många gåtor under ditt sökande.
Hur länge spelade jag?
Jag spelade färdigt hela spelet.
Vilka känslor fick det mig att uppleva?
Förundran över de surrealistiska drömsekvenserna, men framförallt den där mysiga känslan när en vet att en inte kommer behöva slåss med någon, utan bara lugnt och stilla analysera och observera saker och ting. Kanske blir en lite nervös av en väl uppbyggd stämning någon gång, men på ett helt ofarligt och skönt sätt. Alltid härligt att kunna bryta en bit choklad utan att behöva pausa. 😁
Hur ”Johanna” är spelet?
Den här typen av spel är väl en av mina ingångsdroger som tog mig in i spelandet. Tillbakalutade äventyr med pussel är grunden som bygger upp resten av mitt spelande. Överlag njöt jag mycket av det här spelet, även om jag ibland tyckte att det kändes lite för tomt och stort, och även om några av pusslen banne mig gick att hitta fler logiska lösningar till, än den som spelmakarna tyckte var rätt. Jag kunde bevisa det!!! Det gjorde mig mycket argsint 🤣, men som tur är har jag inte för mycket stolthet för en liten googling när frustrationen blir för stor.
