Gillar du att åka utomlands för att kolla på platser du sett på film? Bara för att se hur det känns att vara där fysiskt? Leker du Sherlock Holmes eller hobbyvetenskapsman ibland? Klarar du av – och tycker kanske till och med att det är lite spännande – att uppleva existentiell ångest?
Ja då har jag spelet för Dig!!!
Skämt åsido, jag behöver förmodligen inte sälja in Outer Wilds särskilt hårt. Det har fått skyhöga betyg och diverse utmärkelser. Men det kanske kan behövas en liten extra knuff för att få en skeptiker att stanna tillräckligt länge för att verkligen själv hitta tjusningen med det. Jag var själv lite konfunderad över var allt det fantastiska och överdådigt lovordade var ett bra tag, innan mysteriernas och utforskningens demoner fattade tag och aldrig släppte mig igen.
En hyllning till vetenskap
Allt som går att göra i spelet är fullt möjligt att göra från allra första början. Det enda som hindrar dig från att göra det som triggar eftertexterna är saknad kunskap, och lite övning i att köra ditt rymdskepp, förstås. Det är en fin känsla att se något obegripligt och sen lyckas undersöka sig fram till hur det fungerar och vad det kan användas till. Jag tänker på The Talos Principle, som bara hintar om lösningen på ett pussel med en mystisk titel på utmaningen, och på Subnautica, där en träffar på hundratals växter och varelser som en kan scanna och läsa på om. I Outer Wilds går vetenskapandet på något sätt djupare, eftersom du lite mer måste förlita dig på din egen slutledningsförmåga för att koppla ihop två och två under längre tid och med större avstånd. Progressionen i Outer Wilds består av en förståelse för världen som helhet, och för vad den äldre civilisationen Nomai har gått igenom.
Du vaknar upp vid en lägereld, grillar en eller ett par misslyckat svartbrända marshmallows, och blir gratulerad av din fyrögda lägergranne. Det är nämligen så att din stora dag har kommit. Efter en lång utbildning är du äntligen redo för att flyga ut på uppdrag av ”Outer Wilds Ventures”, rymdprogrammet som i stort sett hela befolkningen på din planet är sysselsatta med. Du ska ut i rymden och helt enkelt utforska världen så gott du kan. Gärna särskilt när det gäller den legendariska civilisationen Nomai.
Dina vänner låter dig veta precis hur farligt det kommer att vara i rymden, och du får öva lite på verktygen du så småningom kommer att bli en mästare på (det är inte lätt i början, men övning ger färdighet). Bland annat leker du kurragömma med några barn, och läser på om både verkliga och fiktiva rymdfenomen på ett museum. Sen bär det av!
Instructions unclear. […] stuck in ceiling fan.
Från och med nu går det att upptäcka solsystemet i precis vilken ordning som helst. Eftersom vi är vana vid att guidas runt när vi spelar något, känns detta rent av lite läskigt till en början. Vart ska jag? Får jag egentligen ut något av att åka till det här stället? Vad är det meningen att jag ska göra? Det kan en inte veta! Det för både gott och ont med sig.
Det onda med det är att det ibland känns som om en har slösat bort sin tid på en aktivitet som visar sig lönlös, och ju längre in i spelet en kommer, desto svårare blir det att hitta de ledtrådar som finns kvar. De kan finnas precis var som helst eftersom en ofta missar eller missförstår detaljer under både sina första, andra och tredje besök på någon av planeterna.
Frågorna jag ställde tidigare känns kanske bekanta på något vis? Ja, det goda som ovissheten för med sig är en djup inlevelse, i och med att du har liknande förutsättningar för utforskning och förståelse för omgivningen som i verkliga livet. Nog för att du vanligtvis brukar kunna fråga någon om saker du funderar på, men det är ju ingen som vet allting om vår existens. Precis som du själv behöver bestämma vad du vill göra med ditt liv (åneeeeej, ångest), behöver du också hitta din egen mening i denna spelvärld. Det är verkligen så att den och du helt enkelt bara existerar. Du kan undersöka världen, men du råkar vara så väldigt liten att du i princip inte kan påverka den alls. Eller..?
Outer Wilds lär dig vidden av det här. Just denna tanke på rymdens ofantlighet och min egen totala brist på kontroll i förhållande till den, är en personlig djup fobi jag har haft sedan jag såg någon läskig dokumentär om att flytta till Mars, lustigt specifikt nog. Kulturproduktioner kan har många olika effekter. 😀
Mångalen harmoni
Det låter fånigt och ganska osannolikt, men Outer Wilds har förvandlat min skräck till fascinerad, rörd acceptans. Under någon vecka medan jag spelade hade jag svårt att sova på grund av min besatthet av mysterierna som finns som en berättelse i spelet, samtidigt som spelets otroliga exempel på skala fick mig att ständigt föreställa mig faktumet att:
Lilla jag.
Här och nu.
Omges av utrymme och himlakroppar på ofattbara (men ändå nu mer greppbara) avstånd.
Från vårt vardagsrumsfönster ser vi himlen väldigt bra. Ett par dagar satt jag i soffan och stirrade på månen, googlade hur stor den är i förhållande till jorden (1/4), hur långt bort den är, och liksom bara uppskattade hur otroligt konstigt det är att jag kan se den så tydligt. Hela grejen med att fysikens lagar får den att bara fortsätta och fortsätta att cirkla runt jorden jag sitter på. Jag behöver inga droger! 😀
Nu blev det lika djupt som Dark Bramble är farlig. Så går det när någon lyckats beskriva universum i en både interaktiv och intellektuellt utvecklande upplevelse! Outer Wilds är ett praktexempel på vilken djup förståelse spel kan ge genom experimentmöjligheter och stor motivation till vidare funderingar.
Jag är Johanna, slapstick-astronauten
Sist men inte minst måste jag skriva något om överraskningsmomenten. På något sätt blir jag fantastiskt glad när jag känner att ”nu jäklar har jag fått kläm på det här med noll gravitation” och plötsligt inser att jag måttat en bana som kommer leda mitt skepp rakt in i solen i 1000 km/h. Givetvis är det nu alldeles för sent för att bromsa trots att det är ganska många plågsamma sekunder kvar innan jag uppslukas av eld.
”Neeej. 🙂 Nejnejnej. Sväng nu. Kom igen. Inte så! Så! Gaaaaahhhh!”
Jag har många gånger skrattat högt över mina olika till synes små men dödliga misstag – hur i hela friden kunde jag glömma att ta på mig rymddräkten innan jag hoppade ut i vakuumet – efter kanske 100 körningar där jag alltid hade gjort det?! Och ojdå, den här planet var större än den där andra planeten jag skuttade runt på förut, så gravitationen låter mig inte hoppa lika långt som jag är van viiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiid. Det är också väldigt roande när en manövererat sig till en svåråtkomlig plats med tungan i mungipan och liksom koncentrationssvetten pärlande i pannan, bara för att väl framme råka snubbla in i någons trevliga lilla lägereld. Överraskande små misstag är roliga när en direkt förstår vad det är en gjorde fel! Bortsett från den chill aktiviteten ”åka runt och kolla på grejer” är det nog mitt favoritinslag i spel rent generellt. 🙂
Det här spelet har gjort mig seriöst åksjuk av den varierande gravitationen överallt, men det har varit så pass bra att jag envist övade bort det. Det ni! Spelaspelaspela!
