ICO
ICO hjälper Yorda upp.

ICO

När jag var liten var min största skräck att bli kidnappad. Jag har kvar en gammal teckning från sexårsverksamheten där jag hade ritat en arm som sträckte sig mot en säng, med lärarens transkribering: “Jag är rädd för att någon ska ta mig.” Att försvinna från sina föräldrar är nog inte någon ovanlig rädsla hos barn, som rent fysiskt inte kan försvara sig mot att helt sonika bli upplockade, och som förstår att någon som skiljer barn och förälder åt måste vara en hemsk person att akta sig för. När jag tänker på det här, känner jag att ICO egentligen borde höra till skräckgenren, eftersom det mesta av dess spelmekanik bygger på just den rädslan – att vara liten och kontrolleras fullständigt av någon som är större.

I ICO är du en liten hornbeklädd pojke, som tagits till ett enormt, dött stenslott på en ö i en stor sjö. Han sätts av bödel-liknande, maskerade män i en obehaglig behållare, det ska förmodligen vara hans grav. “Var inte arg på oss, det är för byns bästa”, säger de. Sen lämnar de honom i mörkret, trefaldigt instängd bakom vallgraven, i slottet, i cellen. Och han är inte ens tillåten att vara arg. Det värsta är hur många fler behållare som står bredvid hans, och hur tomt slottet är. Ingen är där för att övervaka. Bara lämna barnen där, så blir allt bra. Det är inget vi ska behöva titta på. Jag får flera associationer till verkliga händelser. Som tur är, är golvet slitet, och pojken lyckas välta cellen och ta sig ut ur den. Men… hur ska han fly slottet?

När ICO kom 2001, var det ett väldigt ovanligt spel. Det har knappt någon bakgrundsmusik, ingen health bar, ingen inventory, och det innehåller nästan ingen dialog. Det finns inget sätt att mäta sin prestation, och till och med miljön i spelet är minimalistisk. Allt detta bidrar till att kittla spelarens fantasi och egen tolkning av vad som pågår, och när jag springer lååånga sträckor över broar och annat, kontemplerar jag ensamhet, och de stora massorna av överhetens sten i slottet är för mig en symbol för världens orättvisor och kall, hård död. Det låter ju inte så muntert, men när spelaren är omgiven av det, blir omtanken mellan två karaktärer i spelet så ljuv, så skör och så god, att den överglänser allt det mörka och ödsliga. Alltså tycker jag att avstånden i spelet hjälper upplevelsen snarare än att de är tråkiga, som ofta är fallet i många andra spel. Däremot kan avstånden vara problematiska när det gäller pusslen. Pussel som egentligen är lätta kan ibland bli outhärdliga när en råkar missa något som krävs längre fram.

Visuellt sett har det uppenbarligen gått några år sedan ICO använde sig av ny teknik för att framställa vackert, naturligt ljus, men det är fortfarande vackert. Speciellt när en efter att ha vandrat i evigheter i dammiga stenhallar kommer ut i friska luften, och får se en sällsynt plätt med gräs och den hoppfulla andra sidan av sjön. För en gångs skull vågar jag låta min nyfunna vän vandra lite längre bort från mig, men bara lite.

Jag minns att jag hade problem med att min familj alltid fick för sig att störa under de sällsynta filmsekvenserna. Jag satt halvt rörd till tårar, och så kom mamma in och sa att det var dags att göra sig i ordning för att åka och handla eller något. “SchhhHHH…!” 😀 Jag var fruktansvärt arg i slutet eftersom hon ville att jag skulle pausa, medan jag visste att om jag tryckte på den knappen under en film skulle den helt enkelt hoppas över istället. Hon trodde inte på mig! Se med andra ord till att du får vara ifred när du spelar ICO. 🙂 I efterhand har jag spelat om det flera gånger, och även kunnat lyssna på “You were there” precis när jag vill. <3

Det här spelet betyder väldigt mycket för mig, och det är svårt att beskriva det på ett rättvist sätt. Jag tror att det måste upplevas.

“The island bathes in the sun’s bright rays
Distant hills wear a shroud of grey
A lonely breeze whispers in the trees
Sole key to this mystery”

Johanna

Föreställ er en trettioåring med chokladfläckar på ful-tischan, sittandes i en stor härlig soffa. På telefonen hon just släppt ifrån sig på bordet är imdb öppet på en dramafilm hon sett en pålitlig youtube-recensent prisa. I nävarna har hon sin snart urladdade Dualshock, som hon långsamt går genom en egyptisk grav med på skärmen. Ögonen lyser av högtidlig förundran och en gnutta klaustrofobi, och nördnacken är inställd på maximalt fokus.

Detta inlägg har en kommentar

  1. Agneta G

    Kan bara hålla med även om jag knappt spelat Ico, utan tittat på. Så vackert och så skönt utan allt detta bakgrunds-bröl som ska “höja stämningen “! Minns alla dessa actionfyllda barnprogram när huvudpersonerna vrålar “AAAAH, AAAH, AAAH”! Ramlande nerför ett stup eller dyl. Suck! I Ico hör man vinden vina….

Lämna ett svar