Efter en lång tid borta från bloggen, har ett spel äntligen lyckats inspirera mig till att komma igång med att skriva igen. Kanske beror det på hur synonymt spelets mekanik är med hur jag faktiskt lever mitt liv just nu – eller kanske på att det har något alldeles, alldeles unikt.
Datorernas år
Jag tar väl och bakar in lite personliga saker här, eftersom det är relevant när jag ska beskriva hur jag upplevde Observation. Nu har jag jobbat hemifrån ganska exakt ett helt år. När jag kollar min kalender hittar jag bokningarna ”Have a punsch-roll from Infotiv!” från 10e mars, sen ”Social distancing” från och med 12e, följt av ”Restaurant Big Ben?”, inklusive frågetecknet. Jag minns inte vad vi skulle fira, men jag följde i alla fall inte med. Jag har gått en C++kurs på distans, jag har tjänat mitt uppehälle, hängt med mina kompisar, utövat mina hobbys, och till och med gjort allting kring att byta arbetsgivare – genom min dator. Jag tar en öl via Discord på fredagskvällarna, och beställer kläder på nätet när de gamla blivit för söndertvättade. Tränar hemma framför Youtube.
Mitt liv är i molnet. Utan det skulle jag knappt ha något liv alls.
Auth för Emma
Emma i spelet är också i molnet. Eller egentligen finns det inga moln där hon är. Bara rymdens vakuum, rymdstationen och skeppsdatorn S.A.M. – vilket är vi, spelaren. S.A.M. är rymdstationens operativsystem, och tydligen ett AI, av att döma av hur godtyckligt det/vi kan bestämma oss för att acceptera eller neka folk åtkomst till oss, trots att de rent tekniskt är autentiserade.
Jag får kanske varna er att många nog inte blir lika upphetsade som jag av att se ordet ”auth” i ett spel. Det är en förkortning av ”authentication”, och betyder att en som användare av någon form av service, oavsett om en är en mänsklig användare eller ej, bestyrker sin identitet med något, och baserat på det tillåts eller stoppas från att använda funktioner i programmet. Typ som att visa leg på systemet. Fast i det jag skriver om på mitt jobb, och i spelet, handlar det mer om olika applikationer som pratar med varandra, och tillåter informationsöverföring om en viss ID-sträng är giltig. Alltså, jag lärde mig det här för typ två år sedan och har lagt ner mycket kärlek, svett och blod i att hålla mina texter om det förståeliga vid varje liten uppdatering sedan dess, så det är därför jag blir så glad när jag ser en berättelse ta upp det begreppet. ”NÄMEN! DET ÄR JU SOM OM DET HANDLAR OM MIG JU.”
Jag har också lärt mig myyycket mer om programmering rent praktiskt, och uppskattar därför det lite torra programmerar-tankesätt som behöver utövas i Observations olika pussel. Jag gissar att mina kollegor som programmerat i åratal förmodligen inte tycker att det här är lika kul som jag, så möjligen är målgruppen för spelet väldigt snäv. 😛
Ett spel om gränssnitt
Alltså, vi som spelare är kroppslösa. I Observation lever vi i vårt BIOS där vi kan leta fram viktig data om skeppets besättning, övervaka varenda korridor via kameror, och svara på röstkommandon med en kall men ändå vänlig röst som påminner mig om tonårsexperiment med… vänta nu lite – hette det inte ”Microsoft Sam”?!?!?! Den där rösten som uttalade vad en skrev. Dra på trissor, en referens. Kul!
I alla fall, här blir det inget hoppande, inget okynnessvingande med svärd och inget twerkande. Till en början känns det frustrerande och svårt på ett lite läskigt sätt, men vanan sätter sig efter ett tag, och vid några speciella ögonblick infinner sig en gudalik känsla av ostoppbarhet. Ibland hade jag svårt att minnas att jag faktiskt hade tillgång till ALLA S.A.M.s funktioner samtidigt, speciellt när jag fick tillgång till en styrbar liten robotkamera, så att jag på ett underhållande mänskligt sätt plötsligt tänkte på den lilla roboten som min enda kropp och hela person i spelet. Jag tror att jag fick i uppdrag att hitta en specifik person på skeppet vid det tillfället. Genast satte jag ut på äventyr med min lilla kamera, för att rum för rum TITTA mig till var personen var. Det gick inte så bra. Till sist hittade jag tabben i menyn, där en helt enkelt kunde trycka på en knapp för att få information om var alla i besättningen befann sig. Det var ju lite smidigare! 😀 Mitt eget beteende fascinerade mig, och liknande små aha-upplevelser genomsyrar hela spelet.
Tyvärr har du lite problem med ditt minne i spelet, så du vet sällan exakt hur du ska använda de olika gränssnitt som kräver din uppmärksamhet. Detta gör spelet till en slags AI-simulator, där det är din hjärna som ska lyckas experimentera sig till förståelse för att kunna lösa uppgifterna Emma ger dig. Försök och misstag, försök och misstag, tills du hittar mönstret. Det finns ingen egentlig tidspress medan du sitter och kliar dig i huvudet. Du är ju en skitsnabb dator som kan utföra alla försöken på en nanosekund. Men, eftersom Emmas överlevnad hänger på att du klarar av problemen, och du aldrig kan känna dig riktigt säker på att du är på rätt väg, sprudlar ändå adrenalinet ibland. Jag kände i alla fall pressen när hon förväntade sig ett prickfritt utfört arbete och jag bara: ”I have no idea what I’m doing”.
Bra och dåligt
Det sämsta med spelet är nog de extremt långsamma kamerorna. De. Är. Så. Långsamma. Frustrationen. Blir. Stor! Det är även ganska repetitivt. Vissa uppgifter behöver göras om flera gånger, och det är tråkigt, även om jag tror att det är ett medvetet konstnärligt val spelmakarna har gjort. Ska du uppleva hur det är att vara ett AI, ska du göra uppgifter som ett AI skapats för att göra åt människor, för att de tyckte att det var för tråkigt. När en tänker på det på det sättet så är det lite coolt ändå. Jag respekterar att någon hade modet att hoppas att en spelare skulle fundera så långt på det, och känner mig lite smart och liksom ”high five hörrni, kul idé och jag fattar den!” Samtidigt… jaa… det var tråkigt ibland.
Jag förlåter de flesta irritationsmomenten eftersom de var en del av utmaningen och helt enkelt krävde lite tålamod. Jag älskar att utforska hur system fungerar så länge jag inte behöver göra det under någon större tidspress, och det är vad hela spelet går ut på. Det fanns gott om stunder då jag tänkte ”nu har jag verkligen letat överallt och provat allt :(”, men på något sätt motiverades jag ändå att jobba vidare och efter spelets slut var jag supernöjd över att ha fortsatt hela vägen. Det svåraste är att en får tillgång till så mycket på en gång, och i många spel är det något som kallas dålig design, men här är det ett av pusslen att lösa. Du måste ta ett steg tillbaka ibland och fundera på vilka verktyg du har till hands, vilket av dem som kan tänkas passa bäst, och ibland till och med fundera på vad uppgiften överhuvud taget innebär. Vissa kvällar tyckte jag att det kändes för arbetsamt att spela det här eftersom detta är ett spel där en missar hela poängen om en slarv-spelar det, men det tycker jag är uppfriskande!
Jag gillade också alla cinematiska sekvenser, även om jag tycker att Emma kanske är lite missriktat ”uncanny valley”, grafikmässigt. 😛 Devolver Digital verkar kunna det här med den svindlande torgskräck som allt som har med rymden att göra väcker i mig – subtil ”tystnad” (läs kanske ”skräckmusik” istället) och oändlig ensamhet utan något mänskligt välbekant att greppa tag i. Det är väl just det som driver spelet framåt – viljan att förstå vad som pågår, vad de konstiga symboler som skickas till en betyder, och om Emma kommer att klara sig. Här är den trailer jag tycker fångar känslan bäst.
