Rayman 3: Hoodlum Havoc
Rayman omvandlar en hoodlum. Bilden är lånad från GOG.

Rayman 3: Hoodlum Havoc

När jag var fjorton år spelade jag denna Ubisoft-juvel på vår familje-PC. Senare kunde jag inte låta bli att även köpa en begagnad kopia, till PS2 om jag minns rätt.

Originell musik sätter tonen

Det första som dyker upp i mitt huvud när jag sätter mig för att minnas det här spelet, är musiken. Jag vet inte hur många gånger jag har återbesökt den. Det är ingen känslosam stråkkvartett eller episk fanfar, utan en flora av snärtig pop och funk blandat med något en skulle kunna ha på under ett yogapass. Den liksom förkroppsligar rent och skärt kul samtidigt som den ibland överraskar med ett rymdliknande djup! Blandningen av lite knasig kaxighet och mjukare plinkig musik är väldigt väl integrerad i spelet. Baslåtarna för varje bana har en helt egen personlighet och är så bra att de kan stå för sig själva, men mitt i dem dyker det också upp annorlunda småsnuttar för nästan helt unika minispel eller bossar, som gör spelandet extra tillfredsställande när en tydligt upplever framstegen genom ljudmiljön.

Stoppa djurplågeri med ljus och fotarbete

Men vad är det egentligen för story i Rayman 3? Och vad gör en i det? Tja, jag vet inte om det spelar så stor roll egentligen, men det finns så kallade lums i Raymans värld. Eftersom skaparen Ubisoft i alla fall från början var fransk är det ganska lätt att förstå att det har något med ljus att göra. Ljus måste ju vara något bra, men i början av spelet fångar skurken André in alla lums i Raymans skog och omvandlar dem till hoodlums! Det är små flugliknande saker som kan ha väldigt olika förklädnader, använder vapen och bygger små militärbaser överallt. De alltid är väldigt aggressiva mot Rayman och förtrycker alla vänligt sinnade varelser genom att fånga in dem och ta deras päls (karaktärsdragen hos hoodlumsen känns rätt bekanta..?). Uppenbarligen behöver dessa kryp hanteras av en hjälte!

Som tur är kan Rayman själv skjuta tillbaka egna små ljus på dem och förvandla dem till sin rätta form igen. Jag ser det som att han är en allmänt trevlig kille som sprider bra vibbar som håller folk på den goda sidan. 😀 Rayman har även en del praktiska magiker-vänner som bland annat kan ge honom en tillfällig förändring i vad hans eget ljus gör. Jag tror min favoritkraft är gripklon som en gungande till den funky musiken kan klättra sig uppåt med. Tänk Just Cause!

Vi får inte glömma Globox som skapar studsiga bubblor när han druckit för mycket… druvjuice. 😀 Han är en mycket hjälpsam vän vare sig han vill eller inte. Han har råkat svälja skurken (!), och behöver eskorteras till en läkare.

Rayman 3: Hoodlum Havoc är alltså ett plattformsspel där du hoppar och skjuter dig fram medan du försöker plocka så många poäng som möjligt.

Motiverande spelmekanik men irriterande vy

För mig var det bra att spelet åtminstone till en början var väldigt lätt, men att en ändå kunde utmana sig själv genom att försöka hålla poängkombon varm. Det fanns en tydlig anledning att återbesöka banorna för att hitta alla hemligheter. Om ni spelat Rayman 3 kanske ni minns ett gulligt pipande ljud att hålla öronen öppna för. Det var också viktigt att plocka poängen strategiskt för att multiplicera dem. När jag hade klarat en bana liksom högg jag i från tårna när slutrapporten kom:

“Fem stjärnor, fem stjärnor ska vi ha. Kom igen nu, bara en stjärna till! Hnnng!”

Något negativt i spelet är kameravinklarna som kan vara lite störiga. Mestadels fungerar de, men ibland när en vill åt några hemliga poäng eller helt enkelt vill röra sig på ett sätt som spelet inte är designat för, är det irriterande att behöva hoppa ut i blindo.

Ingen värld är den andra lik

Rayman i träskvärlden. Bilden är lånad från GOG.

Bortsett från den allra sista världen, som är för lång och lite trist enligt mig, är teman och design fantastisk hela vägen. Det är svårt att välja en favoritbana eftersom det intressanta är just variationen, men när det kommer till kritan kan jag ändå säga att jag älskar den näst sista banan i Land of the Livid Dead. Den där en klättrar upp på en slags cirkelformation som känns lite Stonehenge-helig, går genom mystiska tunnlar och hoppar över studsande bomber uppför en ny cirkeltrappa. Till sist – med dramatisk musik, förminskad – får en lov att köra sin racersko för att jaga ifatt den andra skon vid botten av trappan. Det var en lång bana som gav känslan av att det var viktigt att skynda sig för att rädda världen. Kanske var det för att en på flera ställen fick vända om och gå tillbaka istället för att följa den övriga linjära framåtrörelsen. Men alltså, bland eldflugeskogar, häxträsk, obehagliga herrgårdar, sagolika alvriken, läbbiga underjordiska ökentunnlar (knaaren :(), magiska pusselslott och snötäckta berg… ja, bland alla dem, är det svårt att välja en favorit!

Jag minns att jag var helt fascinerad av vattengrafiken i spelet. Den är väl idag inget att hänga upp i julgranen, men back in the day blev jag törstig när jag simmade runt. 😛 Det är också massor av kul och unika ljudeffekter i spelet. Vem vill inte höra fienden skrika “balagabulöj” när en skjuter dem liksom! Fast Knaarens odödlighet i kombination med repliken “TEAR OFF HIS FLESH!” stressade mig lite väl som fjortonåring.

Kontentan

Sammanfattningsvis är Rayman 3 ett 3D-plattformsspel som med möjligheten att stanna upp och uppskatta hur världarna ser ut, är av en helt annan kaliber än många andra liknande spel. Det blir en helt annan upplevelse än till exempel i det nyare Rayman Legends, som också är bra, men där en alltid pressas av faktumet att en sällan kan gå tillbaka och plocka något missat, och ofta är där en hotande tidsgräns en del av spelandet. Rayman 3 är tack vare sin design och musik immersivt, trots sin seriefigursaktiga stil och poängfokus!

Johanna

Föreställ er en trettioåring med chokladfläckar på ful-tischan, sittandes i en stor härlig soffa. På telefonen hon just släppt ifrån sig på bordet är imdb öppet på en dramafilm hon sett en pålitlig youtube-recensent prisa. I nävarna har hon sin snart urladdade Dualshock, som hon långsamt går genom en egyptisk grav med på skärmen. Ögonen lyser av högtidlig förundran och en gnutta klaustrofobi, och nördnacken är inställd på maximalt fokus.

Detta inlägg har en kommentar

  1. Anders

    Fick Rayman 3 till PS2 i julklapp 2000. Shit vad länge sen. Minns att jag tyckte det var sjukt häftigt med den stora levande världen. Flippat men ändå trovärdigt. Borde dra igenom det igen!

Lämna ett svar