Detroit: Become Human
Detta spel är väldigt cinematiskt med ständigt fotografiskt vacker inramning. Skärmdump ur Detroit: Become Human.

Detroit: Become Human

Om spoilers

Detta kommer bli svårt att skriva. Spontant vill jag djupanalysera detta spel och gå in på politik och mitt eget psyke utifrån valen jag gjorde under min första spelrunda, men det skulle innebära enorma spoilers! Ska vi alltså säga så här: jag skriver en så spoilerfri text jag kan för er som inte hunnit njuta av spelet ännu, så ses vi för mer specifika tankar om det i kommentartråden för blogginlägget! Så:

STOR SPOILERVARNING för eventuella kommentarer under texten.

Vill du fortfarande skriva något om inlägget till mig, utan att riskera att se något sånt, kan vi reservera Facebooksidan för det. Jag kan ta bort spoilers därifrån om jag ser dem. För att känna av hur mycket jag kan säga i själva texten går jag på informationen en kan få ut av en av de officiella trailers jag hittar för spelet, så utifrån det kan du bedöma om du vill fortsätta läsa. Då sätter vi igång!

Programmerad perfektion

Värdinnan i spelets meny är en rätt bra representant för rubriken ovan.

I en värld där androider – extremt människolika robotar – har blivit en del av vardagen, tänds en liten, liten gnista av något nytt. Något okontrollerbart, som går utanför den programmerade loopen. Det förutbestämt bekväma och perfekta förvandlas till ett spontant kaos, en stig som styrs av känslosamma val snarare än logiska slutsatser enligt regelboken, ja ett kaos som inkluderar mänskliga misstag och de sköra värderingar vi kallar etik.

I Detroit: Become Human får du en hel paketresa in i en androids medvetande – eller rättare sagt flera androiders medvetande – komplett med programmatiskt förbjudna handlingar och kroppar överlägsna människans. Du intar tre olika androiders roller:

  • Connor – Han är en ny typ av polis-android, en prototyp som genomgår praktisk testning omgiven av skeptiska mänskliga kollegor.
  • Markus – En personlig assistent, älskad och särbehandlad av sin vårdtagare, men samtidigt bara ett rent verktyg utan egentliga friheter.
  • Kara – En pålitlig hemhjälp specialiserad för att ta hand om barn. Hon blir för omtyckt och flink för sitt eget bästa, med oturen att ägas av ett trasigt hem.
Markus jobbar. Eller är han helt enkelt hemma och tar hand om en familjemedlem?

Egna och andras val

Alla tre rollerna kan helt enkelt göra det som förväntas av dem, eller så kan de utveckla egna åsikter och agera på det som sker runt dem. De har möjligheten att bli en kraft som påverkar allt utanför den trånga box de fått.

Connors kollega Hank uttrycker precis vad han tycker om chefens beslut, medan Connor avvaktar.

Visst låter det bekant? Det liknar våra liv, där vi till stor del formas av andra, och ibland får fundera ordentligt på vad som egentligen är vårt eget jag och vår egen vilja, och vad som bara är andra människors förväntningar på oss. Jag fick uppleva förvirring om just det här vid ett tillfälle i spelet där jag helt enkelt följde vad jag trodde innebar ett slags “vinstvillkor” i spelet och sen fick rannsaka mig själv. “Varför i hela friden gjorde jag så där?” Svaret “självförsvar” skulle definitivt inte hålla i rätten i detta fall. 😐

En skulle kunna tro att denna förvirring skulle göra mig irriterad på spelet, men det är precis tvärtom. Ett spel som medvetandegör invanda mönster, så att en kan se nyktert kritiskt på sig själv, är precis vad jag tror att vi behöver, och vad jag vill ha!

Jag tycker allra bäst om att spela som Connor, som jag kände att jag kunde spela på ett sätt som ligger väldigt nära hur jag själv skulle agera och vad jag kan identifiera mig med. Nej, min ansiktsigenkänning och Googling är inte lika snabb som hans, men jag har ett jobb som jag gillar att utföra så väl jag kan, och jag har haft flera skeptiska kollegor att förhålla mig till. Jag är förstås även en ständig hobbydetektiv som älskar att titta på olika typer av ledtrådar och försöka se hur de passar ihop. Så roligt! Och så är ju Connor så söt! :3 Uppklädd och stel och förstår bara nästan hur en pratar med folk.

Androider kan analysera situationer snabbt, vilket gestaltas genom att tiden pausas eller går i slow motion när en funderar på något. Just detta i bilden är väl inte direkt raketforskning, men ändå! 😀

Detroit: Become Human briljerar

I princip allt i detta spel får 10/10 av mig, från de flashiga lysande övergångställena till de realistiska framtidsartiklarna som kan läsas i olika magasin, som praktiskt nog ligger och skräpar här och där.

“Gaaahh! Vi måste skynda oss innan vi blir upptäckta.”

“Äsch, ska ba läsa tidningen först, ta det lugnt!” 😛

Jag älskar karaktärsdesignen, den i alla fall ganska realistiska fantasin om vår framtid, den personligt utvecklande och filosofiska storyn, hur meta vissa element i spelet är, och bara hur hela upplevelsen är kärleksfullt omrörd med precis lagom mycket salt. Jag drogs verkligen med i den lilla stress en alltid har på sig: om jag inte gör något nu, är det också en sak som får specifika konsekvenser. Fast det är lite oklart om den faktiskt gäller även när en läser tidningen. 😉 Oftast känns det i alla fall väldigt på riktigt att det är så. Det är för övrigt grundtemat i hela spelet – vad är på riktigt och hur ser du på det? Spela Detroit: Become Human och bestäm själv!

Jag blir jätteglad om vi kan diskutera vidare om spelet och våra erfarenheter i det i kommentarerna här nedan! Jag lade som sagt in en spoilervarning för dem, för att vi ska kunna ventilera fritt där. Undvik kommentarerna om du inte har spelat ännu, så hörs vi när du är redo! 🙂

Kara tar en rast. Även när ens husbonde har hårda regler kan en finna tid till att läsa tidningen!

Johanna

Föreställ er en trettioåring med chokladfläckar på ful-tischan, sittandes i en stor härlig soffa. På telefonen hon just släppt ifrån sig på bordet är imdb öppet på en dramafilm hon sett en pålitlig youtube-recensent prisa. I nävarna har hon sin snart urladdade Dualshock, som hon långsamt går genom en egyptisk grav med på skärmen. Ögonen lyser av högtidlig förundran och en gnutta klaustrofobi, och nördnacken är inställd på maximalt fokus.

Detta inlägg har 2 kommentarer

  1. Johanna

    Här kommer en första kommentar som en liten buffer till framtida spoilerkommentarer längre ner.

    VARNING
    FÖR
    SPOILERS
    AKTAREJ 😛

  2. Johanna

    Okej, här kommer den riktiga kommentaren (med spoilers) nu då!

    Det misstag jag hintar om i texten är att jag under min första spelrunda sköt androiden på sexklubben. Hon attackerade ju med en skruvmejsel och var rätt jobbig att slåss mot så jag tog ett väldigt snabbt beslut i “måste klara av uppdraget”-anda och sköt henne när det erbjöds. En brukar ju försöka döda folk i spel, så därför gjorde jag det. Sen fick en skämmas!

    Sen upptäckte jag också att jag var väldigt lättprovocerad av media när de rapporterade om hur farliga vi var efter våra fredliga manifestationer. Jag vill intala mig att jag bytte till den våldsamma strategin för att jag fick Hitler-vibbar när människorna skulle samla in och stänga av alla Androider, men innerst inne var jag nog bara barnsligt sur på att nyhetsrapporteringen framställde mig som farlig utan att jag (dittills) hade varit det. 😀

    I Karas roll var jag för rädd för mitt eget liv som kvinna i det där slutna hemmet för att faktiskt ingripa. Hon är ju ganska späd till utseendet, så jag trodde att hon lätt skulle bli mördad om hon satte sig emot på ett allt för uppenbart sätt, och hoppades att jag skulle kunna göra något lite mer i smyg, men näe, karln dödade helt enkelt ungen på en gång. Tyckte att han verkade lite medveten om sina problem och därför möjlig att förändra (typiskt ohälsosamt fruntimmerstänk, jag vet :D). Väntade mig inte att spelet skulle vara så pass hårt där i början. :O Den strategin funkade dock bättre senare, när en galen android ville leka familj när vi gömde oss. Jag lyckades minsann hålla honom lugn. Älskade den karaktären. Så creepy och sorglig.

Lämna ett svar