Är du som jag ledsen över att inte kunna åka och utforska världen i år? Då vill jag tipsa om en unik, anrik och varm digital värld som i alla fall kan ersätta det till viss del. Ubisoft har gjort ett otroligt arbete med att återge en intrikat, vacker och åtminstone delvis historiskt korrekt bild av det gamla Egypten. I Assassin’s Creed: Origins är Egypten kluvet mellan den ptolemaiska dynastin och romarrikets framdundrande Caesar. Det är 48 år före Kristus och huvudpersonen Bayek återvänder till sin hemstad för att ta hand om sitt folk. Och för att han är väldigt, väldigt förbannad.
Bayek är en av de sista så kallade Medjay’s, som likt en blandning av Batman och en sheriff öppet dödar för att skydda sitt ptolemaiska folk i staden Siwa. Vi får snabbt reda på att något fruktansvärt hänt honom, och att det har fått honom att påbörja en blodig hämnd. Han är fast besluten att helt radera ut alla inblandade. Faraonen Ptolemy XIII’s nya rättskipare, Phylakiterna, har också kommit till Siwa, för att se till att alla underkastar sig faraon. Till deras stora förtret ser folket fortfarande en Medjay som mer pålitlig än de som bränner ner hus och torterar folk för minsta lilla.
Origins ska berätta historien om hur brödraskapet Assassin’s Creed uppstod. Jag har inte spelat klart spelet, så jag vet ännu inte hur det gick till! Jag har bara spelat lite av ett av de andra spelen i serien. Jag tror det var Assassins Creed II. Jag har för mig att jag hade problem med att parkouren var svårkontrollerad, medan smygandet var för lätt för mig efter att jag hade spelat Hitman: Bloodmoney otaliga gånger. Anledningen till att jag började spela Origins är alltså inte att jag följer spelserien, utan jag letade helt enkelt efter ett vackert spel med stor karta. Jag älskar att långsamt utforska och resa runt i en värld med vacker natur och speciell kultur!
Ibland när jag är färdig med ett uppdrag och det råkar vara solnedgång någonstans längs Nilen, står jag bara kvar och tittar ett slag. Jag kan känna värmen i färgerna och ljuset, på något vis känna doften av växtligheten och både se och höra insekter och krokodiler i och kring vattnet. Jag låter höken slå sig ner på Bayeks arm, medan kamelen står i närheten och gör sina underliga tutande tjut blandat med mysiga frustanden. Några arbetare på väg hem från fälten spatserar förbi medan de vardagligt pratar egyptiska. Allting är så levande och njutbart. Och liksom… heligt. Jag älskar alla tempel som dekorerats med blommor i små högar på golvet medan rökelse stillsamt letar sig upp längs de enorma statyerna. Jag älskar de förhistoriska gravarna med all sin spindelväv, högar av små metallkoppar och underjordiska gångar som plötsligt känns kyliga efter språngmarschen genom en smältande het öken. Det är så fint att jag blir rörd, och insikten om att Bayek, som för mig verkar uråldrig, också är helt fascinerad av hur länge gravarna stått orörda, är helt fantastisk. Bayek befinner sig lite mer än 2000 år tidigare än jag, och pyramiderna byggdes för ytterligare 2500 år sedan, utifrån hans perspektiv. Hur otroligt är inte det?! Vi har sett bilder och föremål som var ogreppbart gamla redan på den tid som för oss är fruktansvärt fjärran. Och så kommer Bayek till Alexandria och går på vad som ser ut som moderna vägar med filer för olika färdriktning. Romarna visste hur ordning ska hållas. Jag skulle kunna skriva en bok bara om hur exalterad jag är över all denna historiska och kulturella smak som finns att uppleva, men jag vet inte vem som skulle vilja läsa den. 😛
Eftersom spelet har en så enorm karta, finns utöver den vanliga kartmenyn även den tama fågel Bayek har med sig, som kan visa sin vy av världen medan spelaren kontrollerar fågeln. Jag tycker att det är ett kul sätt att orientera sig, även om jag gärna undviker att flyga för långt bort från Bayek så att lång laddtid krävs när jag går ur läget. Det är en väldigt användbar fågel som gör de vanliga pilar som pekar ut ens mål mer naturliga, då en får använda fågeln för att uppifrån få syn på specifika människor innan markören dyker upp. För att vara ärlig är det kanske inte lika naturligt när jag ser till att övervaka ett helt fiendeläger och få koll på varenda patrullerande vakt innan jag påbörjar fotarbetet (om fågeln har sett en vakt kommer deras siluett att synas genom väggar).
Jag tycker om att smyga. Jag vill ha full kontroll och ta minimal skada med en trygg strategi. Det är tur för det behövs i detta spel! AI:t är relativt smart: om någon väl har sett att du är på ett ställe du inte borde vara på gäller det att gömma sig ordentligt, annars kan det hända att en phylakit kommer och hittar dig där du slarvigt hoppat in i en hög med hö. Mitt favoritverktyg för att rensa bort fiender är förgiftningsverktyget som kan läggas till efter att Bayek fått lite XP. Det går inte speciellt snabbt, men det är något väldigt tillfredsställande att se en enda dos jävelskap smitta tre kvarter av ovetande soldater.
Är det något som hade kunnat vara bättre är det berättelsen i sig. Den engagerade mig bara i början, men det gör inte så mycket eftersom det finns så stort utrymme för att bara drömma och uppleva kulturen. Själva uppdragen är relativt varierade när det gäller motivet till att genomföra dem. Det kan vara allt från personlig hämnd, att trösta en gravid kvinna som fått många missfall, till att lyfta en ”förbannelse” över en ökenstad (det bara råkar bli så att lyftandet av förbannelsen sammanfaller med att en tyrann förolyckas). Tyvärr har ändå storleken på spelet i kombination med min väldigt noggranna smyg-spelstil lett till att jag har tröttnat lite på den mekaniken, men jag är förstås fri att prova en mer aggressiv strategi för att få en ny utmaning.
Bayek som karaktär påminner väldigt mycket om Geralt of Rivia ur The Witcher 3, vilket är positivt eftersom Geralt enligt mig är väldigt lätt att tycka om. 😀 Bayek har däremot en fru som han hittills är mycket trogen (min version av Geralt var otroligt promiskuös). Aya, som hon heter, får en dessutom spela lite som, och hon är om möjligt en ännu hårdare hämndens agent än Bayek. Jag är nöjd med hur kvinnor framställs i spelet. Det är förstås färre av dem, men jag förmodar att det beror mer på vår historia än att Ubisoft glömde bort dem. De som är med tycker jag porträtteras som starka på sina egna sätt: alla har någon form av moderskap relaterat till det de gör, och i denna historiska berättelse känns det som ett naturligt feminint drag där kvinnorna både får vara känslosamt sårbara och samtidigt rena krigare. Det sker dessutom utan de fåniga ”blinkningar” som jag så ofta ser och störs av i spel som försöker behandla kvinnliga karaktärer respektfullt, men som misslyckas genom att peka ut det alldeles för mycket.
Jag märker att det är väldigt svårt att avsluta detta inlägg, eftersom jag ju inte har avslutat spelet i sig, så jag får nog helt enkelt säga att jag ser fram emot att sällskapa vidare med Bayek längre söderut i Egypten!