Från ett nytt spel, som jag fortfarande håller på och spelar, till ett gammalt: möt min stora tonårskärlek – ”Beyond Good and Evil”.
Jag kan fortfarande minnas doften av den hudkräm jag brukade ha på mig den sommar jag spelade det här för första gången. Någon slags krämig ananas-mango-lukt som man ville äta som glass. Det var ett extra varmt och soligt år, och fjortonåriga lilla jag fick inte spendera så mycket tid med vårt PlayStation 2 som jag hade velat. Som ni förmodligen börjar förstå, är det här mitt mycket speciella “jag älskar allt med det här och kommer fortsätta spela resten av mitt liv”-spel.
Beyond Good and Evil är ett action-äventyrsspel som utspelar sig på planeten Hyllis. Vi kastas direkt in i handlingen när ön med barnhemmet som huvudpersonen Jade driver, attackeras av varelser från yttre rymden. Det är en av otaliga attacker i något som benämns som ett krig snarare än “AAAH AKTA UTOMJORDINGARNA”. Vi får snabbt reda på att Jade har ekonomiska problem, när kraftfältet som ska skydda ön inte fungerar eftersom hon inte kan betala. Tumult utbryter. Barnen är nära att kidnappas men Jade och hennes grisfarbror Pey’j (ja han är en grishumanoid) spöar skiten ur utomhylianerna och skrämmer bort dem. För att få pengar för att hålla barnen säkra kan Jade använda sin journalistiska talang för foto och skicka in bilder på flora och fauna till någon organisation i stil med Naturskyddsföreningen. Ett av dessa fotouppdrag drar dock in henne i något mycket farligare.
Utöver att fota djur och banka på monster då och då går spelet även ut på att smyga, köra båt, spela ett slags airhockey-minispel, leta efter pärlor för att betala båt-uppgraderingar, hoppa över eller under laserstrålar på tid och att lista ut vad bossarnas svaghet är.
Jag älskar världsbygget med alla fantasifulla varelser, att köra en liten båt över vackra hav till unkna rostiga fabriksbyggnader och annat gött. Jag kan inte minnas en enda tråkig stund i spelet heller, bortsett från att den sista fajten var frustrerande. Pacingen är nästan perfekt. Introt är faktiskt något intensivt för min smak, med väldigt mycket information under kort tid. Soundtracket är magiskt och karaktärerna sympatiska och söta med varandra så att man verkligen bryr sig när allvaret börjar (utom förstås när Pey’j gastar “NEED HELP” för femtioelfte gången, direkt efter att ha kastat sig i armarna på varje fiende han får syn på). Det finns gott om saftigt och läbbigt mörker i storyn, och det kontrasteras av de familjevänliga och hjärtevärmande stunderna när olika typer av outsiders finner varandra. Jade är en bra introvert och kaxig karaktär, men favoriten är ändå den stoiske soldaten “Double H”.
Om du inte har spelat detta ännu rekommenderar jag att du sätter igång med det eftersom en uppföljare är på g!
