Detta spel. Gör väldigt ont i mig! Men det gör ont på det där nyttiga sättet som kan få en att bygga nya muskler, bli av med en otäck fästing, eller varför inte bearbeta den osäkra sorg som tonåringen inom en fortfarande bär på.
Cirka sju minuter in i spelet (beroende på spelaren) kliver huvudpersonen Max ut ur klassrummet där hon på ett eller annat sätt känt sig misslyckad. Hon tar en titt på korridoren med elever som alla verkar ha parat ihop sig och känna varandra, och tar fram sina hörlurar för att klara av att gå genom den, när hon är smått panisk efter en konstig dröm, och att ha somnat i klassrummet! Så simpelt, men ändå känns det som en rejäl örfil på mina känslor när melankoliska ”To All of You” av Syd Matters spelas. Direkt är jag tillbaka i den oerhörda ensamhet och hopplöshet jag så ofta kände i högstadiet. De ska vara äldre än så i spelet, men ändå.
När det även dyker upp tidsresor är jag, som växte upp på ”Tillbaka till framtiden” och ”Harry Potter”, helt såld.
Max, vars självkänsla jag tror är ännu sämre än min var, är väldigt rädd för vad alla tycker om henne, bra på det hon studerar och obekväm med en del upptåg hennes barndomsvän drar in henne i. Stor igenkänning! Hennes introverthet illustreras pricksäkert med återkommande musikinslag där det är tydligt hur mycket musiken betyder och berättar åt henne när hon inte vill sätta ord på sina känslor inför sina vänner (det gör hon däremot i de många inre monologerna… hm det är ju precis som det jag håller på med just precis nu! 🙂 ). Eftersom berättelsen är så känslosam är det bra att en kan ta det allra mesta i sin egen takt. Jag vandrade som vanligt runt i evigheter och liksom kände in atmosfären och klurade på något som tidigare hade hänt, precis som i verkligheten. 😛
Vänner är vad detta spel handlar om – hur det är att ha någon riktigt, riktigt speciell som en har delat allt med. Det en inte vågade dela med andra. Det visar också hur komplicerade människor i allmänhet är. Jag tyckte ärligt talat inte om Max vän Chloe under det mesta av spelet, men jag älskade henne och förstod henne fullt ut i efterföljaren (fast egentligen föregångare) ”Before the Storm”, där hennes bakgrund vecklas ut. Det överglänser till och med Life is Strange, om jag får bestämma.
Om vi bortser från storyn och den känslomässiga kraft den besitter är även själva spelandet bra. Det är spännande att spola tillbaka tiden och prova att säga eller göra något lite, lite annorlunda och se vilken effekt det får. Trots att det blir något av ett städningsjobb att interagera med exakt varje pryl en hittar, är även det ett bra sätt att långsamt matas med mer information. Bland annat finns ledtrådar till det mystiska försvinnande som ständigt är närvarande i huvudstoryn.
Ett slags minispel i Life is Strange är att ta kort på saker som det hintas om med några dunkla illustrationer i menyn. Illustrationerna är precis lagom kluriga för att kittla min fantasi och motivera mig att hålla utkik efter något som kan vara ett fototillfälle, men ändå missade jag många av dem. Oftast vill jag att spel ska gå ganska rakt från A till B med minimala chanser att ändra det spontana sociala beteende jag valt från början. Det känns rätt och mer betydelsefullt för mig då. Äsch, jag ska vara ärlig: klart att jag har spelat om spelet ett senare tillfälle och försökt att göra om och göra rätt i allt, och ta alla korten – jag bara klarade ändå inte av det. 😉
Jag tyckte verkligen om att läsa evighetslånga sms-konversationer för att lära känna Max vänner och bekanta. Få saker är så talande för relationer som rena ordväxlingar på tu man hand. Ändå var det överväldigande att få tillgång till massor av sms och samtidigt flera dagboksinlägg på en och samma gång. Jag tror att jag spenderade minst en timme bara på att läsa igenom allting med spelet pausat, och då kändes det givetvis som om jag inte spelade, vilket fick mig att känna mig lite… tom, när jag inte hade tid att fortsätta längre det tillfället. Det hade kanske gått att väva in det i interaktivitet mer, men det var ett bra försök! 🙂
Life is Strange är hyllat av så många av en anledning. Jag är säker på att det kan ha förändrat mångas liv. Själv njuter jag av en fantastisk berättelse och finner tröst i att jag inte är ensam med min osäkerhet. Kanske har spelet bidragit till att jag har blivit bättre på att både våga sträcka ut en hjälpande hand, och en hand som söker hjälp från andra. <3
