Granne med trollen
Jag växte upp i en sörmländsk småstad. Vi bodde i ett rött flerfamiljshus i trä, precis intill en skog med fina motionsspår. Jag och min syster fick tidigt tillåtelse att vara själva i skogen, så långt bort som till den lilla bäck vi gärna experimenterade i med gummistövlar och barkbåtar. Ibland kom ett litet odjur och smög på oss i buskarna. När man anade det som mest kunde katten ”anfalla”. Fast oftare gick hon efter oss och klagade om vi gick längre bort. Det var ju jobbigt att följa efter och vakta oss. <3
Om min syster mot förmodan inte ville följa med ut gick jag runt i skogen själv, och gömde mig de få gånger någon promenerade förbi på den lilla stigen. Jag funderade och fantiserade och kände mig som ett djur som övervakade sitt revir. Ibland var jag Lillefot i ”Landet för längesen”, ibland Ronja Rövardotter eller ”Pojken som aldrig var rädd”. Jag var inte rädd för något, bortsett från att någon främling skulle SÄGA NÅGOT till mig. Hujedamig!
Jag tänkte berätta det här om mig för att ni ska få reda på hur hemma jag känner mig i skogen och när jag bara går runt och känner, själv. För att maximera ett sånt kännande kan en nämligen avnjuta grymma berättelser om godhjärtade människor, och vilken historia passar väl bättre in i den beskrivningen än Geralts, i The Witcher 3: Wild Hunt? Jag fick aldrig riktigt nog av detta spel och köpte all DLC som fanns tillgänglig!
Actionrollspel åldras fort
Jag hade tänkt att som vanligt kika på en ”Let’s play”-video inför att skriva denna text, men det visade mig bara vad jag MÅSTE göra: kavla upp ärmarna, installera spelet och dra silversvärdet! Det här är nämligen en gammal favorit som definierat mig som spelare väldigt mycket.
Som vanligt när en spelar ett gammalt spel fick jag en inledande chock över hur dassig grafiken ser ut i jämförelse med till exempel Shadow of the Tomb Raider, som jag kör parallellt på min nybyggda dator. Det finns också en del förbättringar som hade kunnat göras i användargränssnittet; saker som idag hör till standarden. Jag vande mig ändå ganska snabbt vid dessa tillkortakommanden.
Minoritet med medel
Om du mot förmodan aldrig har hört talas om denna storsäljare, är The Witcher 3 ett action-äventyr baserat på en bokserie. I en fantasyvärld likt ett medeltida Polen, spelar du en så kallad witcher. Det är en monsterjägare som för sitt syfte har tränats och långsamt förvandlats med magi sedan barnsben. Du är beväpnad med två sorters svärd, exceptionella sinnen och en handfull magiska trick. Du har också djup kunskap om monster och ”alkemi”, vilket i denna värld inte bara handlar om att tillverka guld, utan om att gör magiska drycker eller oljor.
Eftersom witchers ser lite läskiga ut med sina gula ögon, och har utvecklats på ett så övernaturligt sätt, har många människor förutfattade meningar om dem, och skriker okvädingsord efter dem på öppen gata. Bokstavligen. Detta gör det förstås väldigt tillfredsställande att spöa upp dem när tillfälle ges! Jag som var rätt tjock i lågstadiet kan relatera. 😛 De flesta av mina klasskamrater var otroligt fina barn, men de som var elaka mot mig fick lära sig en läxa då och då.
En förförisk karaktär
Om en bortser från några välförtjänta duster med människor, och blodiga avlivningar av livsfarliga djur, är Geralt i mitt spel en överraskande fridfull man. Fridfull och väldigt eh… kärleksfull. 😛 Han har ju ett jobbigt liv, så varför inte låta honom ta för sig lite av vad som erbjuds? Det är nämligen så att spelaren till viss mån kan förändra vad som händer i spelet genom att välja sina handlingar. The Witcher 3 är också känt och ökänt för sitt HBO-liknande… mogna innehåll. Om ni fattar vad jag menar höhöhö. Det är väl också en del av det här jag pratade om med att känna saker. Ljus, mörker och skam. Visst är det lite pinsamt att alla kvinnornas ansikten är i princip likadana, men i övrigt tycker jag att den biten genomförs på ett hyfsat jämställt sätt.
Det är väl så att den största anledningen till att spelet bet sig fast så mycket, är att jag tycker om Geralt som karaktär så mycket. Han är lite sassy men rättvis, överraskande intellektuell och mycket omhändertagande och ansvarsfull (eh med vissa undantag).
Dränk dig i lore
Annars älskar jag stämningen i den grymt krigshärjade världen, och att träffa på alla coola varelser, att läsa om och liksom samla på dem. Texterna i detta spel är viktiga och välskrivna. En kan missa mycket av att ignorera dem, ibland något användbart för en boss, men framförallt roligt skriven information som berättar om världen. När jag spelade Skyrim läste jag massor av in-game böcker som var lite tråkiga. Ska jag jämföra är litteraturen mycket mer underhållande här!
Det känns också meningsfullt och realistiskt att levla upp, eftersom en börjar väldigt fattig och behöver ha råd med bättre vapen och annat. Spelet är lite av en life simulator när det gäller det. Du letar konstant efter jobb! Vissa tycker om det, medan andra blir uttråkade. Jag hör oftast till den första skaran.
Sist men inte minst är musiken ikonisk (den låter inte som den i trailern jag länkade, här har ni den riktiga musiken, detta här är dessutom låten för min favoritfiende <3). Jag vet inte hur många timmar jag lyssnat på den utanför spelet, men det känns som om jag sammanlagt borde ha fått ihop till ett år eller så!
Komplicerade relationer
Som sagt, jag tror att alla rpg-spel åldras något sämre än andra spel på grund av sin komplexitet, så någon som saknar nostalgin jag känner har förmodligen svårt att se förbi de skavanker som har med det att göra. Själv tycker jag att de kompenseras av storyn och hur världen är designad. Av hur stort det känns när ens flickvän spränger en bro med trolldom, ens dotter försöker rädda ett barn som lämnats till en häxa, eller när jag hjälper en far att komma till acceptans med faktumet att han förstört sin familjs liv.
