Jag var tveksam till konceptet för Animal Crossing-spelserien. Alltså det som handlar om att skaffa mer och mer pengar och att öka konsumtionen till max! Men… när vi alla hamnat i halvfrivillig karantän och en kompis frågade om någon mer skulle skaffa New Horizons såg jag inte längre något problem med att spela ett spel utan någon egentlig story 🙂 Jag är nämligen vanligtvis en väldigt story-fokuserad spelare, men lika nedstämd och konstig som jag kände mig av karantänen, lika barnsligt förtjust blev jag i spelet!
I New Horizons har en precis köpt ett paket där man reser till en öde ö med två andra deltagare (NPCer) och får göra precis vad man vill där, med ett enkelt tält att bo i och ett tillgängligt servicetält där man kan be om tips och sälja och köpa saker. Så vad gör man då? Man sätter såklart igång och plockar upp allt man ser! “Nu har jag ett snäckskal.” Vad gör man med det då? Man säljer det givetvis, eftersom man har ett fett lån att betala av. Det är precis som i verkligheten, fast alla är snälla, söta och färgglada och det farligaste jag stött på hittills är getingar.
Ungefär samtidigt som jag började spela, sådde vi några paprikafrön. Nu har jag alltså haft en liten rutin omkring frukost där jag först vattnar paprikaplantorna, kollar in hur mycket de har vuxit över natten, och sen vattnar och skördar låtsasväxter tio minuter innan jag sätter mig och jobbar. Mycket trevligt! Det är just känslan av att långsamt bygga upp något som består som är kråksången med Animal Crossing. Det tar lång tid att göra saker, vilket är nyttigt för otåliga mig att öva på i en avslappnad miljö. Jag tror till och med att Animal Crossing hjälpte mig att få en sund och rent positiv inställning till att börja blogga på en egen wordpress-sida. Lite i taget. Många bäckar små. Hinder är inte bakslag utan en del av resan. Och så vidare och så vidare. Att göra en webbplats och att spela Animal Crossing är nästan samma sak: man gör fint och hittar på saker som ingen sagt åt en att man kan göra, sen bjuder man in någon och säger “Kolla vad jag har gjort!!! :D”
Jag är väldigt obevandrad inom multiplayer-spel, så jag har haft nytta av den hälsosamt gulliga tonen i Animal Crossing rent generellt, för den genomsyrar även interaktioner med andra personer i spelet, oavsett om de är verkliga eller inte! Jag brukar ha svårt att känna av hur lång tid tillsammans som är lagom när en ses tillsammans i spelvärlden, och det blir lätt lite konstig stämning när jag inte längre kommer på något att säga eller liksom väldigt plötsligt “måste gå”, “NU” för att jag inte vet hur man beter sig och vid det laget har lyckats bränna ut mig socialt medan jag funderat på hur jag ska avsluta sessionen.
Trots de tillkortakommandena i min sociala kompetens har jag nu satt igång med att försöka oftare, antagligen delvis på grund av den sociala distanseringen, men också för att spelet uppmuntrar till att lämna varandra trevliga meddelanden och presenter trots att man egentligen inte har något att säga varandra. När jag väl hade fått min första gulliga lapp på anslagstavlan från en verklig person förstod jag hur mycket såna till synes innehållslösa meddelanden kan betyda. Det är så fint att liksom bara stanna upp och uppskatta att man har någon att prata med! <3
Den första veckan i spelet är lite väl långsam för min smak, men det gör också att det känns mer tillfredsställande när man väl får någon stor förändring, som till exempel ett riktigt hus.
En blandning av The Sims, Stardew Valley och hardcore ekonomiska simulatorer – nu med multiplayer! Så skulle jag sammanfatta Animal Crossing: New Horizons. Det är ett spel som blir vad en gör det till.