INSIDE
Grått är flott i INSIDE. Bilden är lånad från Playdeads hemsida.

INSIDE

Vad kan väl passa bättre att tänka på en alldeles för varm sommardag? Ett spel i en fullkomligt utsökt gråskala, så mörkt och kallt att SOMA känns ljummet.

Det kalla i spelet INSIDE handlar inte om temperatur utan om kallblodighet: vuxna som skjuter och skickar hundar på oskyldiga barn, systematisk kontroll av människor, sida vid sida med i verkligheten inte allt för ovanliga, vidriga djurgårdar. INSIDE är enligt mig ett skräckspel om hur människan är kapabel att iskallt ignorera den medkänsla vi vanligtvis besitter.

Mekaniken är enkel: spring, bara spring vidare åt höger, precis som i spelskaparens föregående spel, LIMBO. Är det något i vägen, lös det och spring sen vidare. Det är en simpel premiss för vad jag i övrigt inte kan kalla för något annat än ett konstnärligt mästerverk. Bildkompositionen är konstant spänd som en fiolsträng, redo för att vilken screenshot som helst kunna ramas in och sättas upp på väggen. Ljudeffekterna är mjuka som en smekning, vilket ger kontrast till de vämjeliga handlingar och system som spelaren tvingas bevittna och ibland vara en del av. Spelarens hjärna utmanas inte bara av de många genomtänkta pusslen, utan hamnar även i självrannsakan.

“Tycker jag att det här känns okej?”

Finns det några situationer där det kan vara motiverat att till exempel forska fram hur en kan skapa en enorm kontrollerad tryckvåg? Kanske för att SPRÄNGA BORT DE ÄCKLIGA MÄNNISKORNA i det här spelet, är mitt svar skjutet från höften. 🙁

Spelskaparen Playdead hade kunnat göra en film och få ungefär samma effekt som spelet har, men har imponerande nog valt att gå steget längre genom att skapa en interaktiv upplevelse där mediet i sig är en integrerad del av konsten. Jag får rysningar av vilket långtgående helhetstänk som byggt detta spel, och jag känner mig hedrad som spelare av att märka att vissa effekter är helt unika, till exempel fysiken och ljudet av när en vagn dras över ett galler.

Medan jag har skrivit denna text har jag som vanligt tittat på en walkthrough för att minnas upplevelsen. Jag kunde inte stänga av den utan satt som hypnotiserad av spelets olidliga uppbyggnad av förväntan som sen om och om igen levererar chockerande obehagliga överraskningar. Jag spelade INSIDE så fort det dök upp på PS4 2016. Sen spelade jag det igen strax efter att min pappa hade dött. Den smärta och känsla av fullkomligt onödigt lidande som spelet innehåller, hjälpte mig att bearbeta min fruktansvärda sorg, och fick en ny tyngd för mig personligen efter den verkliga tragedin. Trots denna uppenbara påverkan är jag övertygad om att spelet hade satt i princip lika djupa spår i mig utan den.

Ta gärna en titt på trailersen som Playdead har på sin hemsida. För övrigt kan man där även se att de håller på och pysslar ihop ett nytt spel som jag knappt kan bärga mig inför! :O

Johanna

Föreställ er en trettioåring med chokladfläckar på ful-tischan, sittandes i en stor härlig soffa. På telefonen hon just släppt ifrån sig på bordet är imdb öppet på en dramafilm hon sett en pålitlig youtube-recensent prisa. I nävarna har hon sin snart urladdade Dualshock, som hon långsamt går genom en egyptisk grav med på skärmen. Ögonen lyser av högtidlig förundran och en gnutta klaustrofobi, och nördnacken är inställd på maximalt fokus.

Lämna ett svar