Spontant har jag först svårt att sätta fingret på varför jag tycker om detta spel så mycket. Det känns som om jag gillar det med oproportionell passion. Det som framförallt griper tag i mig, är nog det till synes obegripliga mysteriet, där allt och inget är som det verkar. Det här är den typ av spel som kan få en att frenetiskt anteckna allt en ser. Små bitar av information som kanske, kanske kan vara det där viktiga, som ger svar på alla frågor.
En övernaturligt stämningsfull höst
The Vanishing of Ethan Carter är ett äventyrs- och pusselspel i förstapersons-läge, som har vissa enstaka skräckinslag. Att skräckbitarna bara dyker upp några få gånger är förmodligen anledningen till att de är SKITLÄSKIGA när de väl dyker upp. Här har ni den trailer med minst spoilers i som jag kunde hitta.
Du spelar en väldigt speciell detektiv, vars berättarröst låter oss veta att han har fått ett brev från en pojke: Ethan Carter. Brevet han fick började på samma sätt som andra brev från hans fans, men snart nämnde det saker som ingen liten pojke borde känna till. Redan innan du, Paul Prospero, går in i Red Creek Valley, kan du känna dess mörker sträcka sig ut mot dig.
Red Creek Valley är en vacker, lätt dimmig och öde plats i bergen, med en liten by vid en flod. Där hittar du gång på gång små berättelser, tidningsurklipp och rent av döda kroppar, som du utreder för att försöka hitta och rädda pojken som verkar vara i fara.
Jag beundrar berättartekniken i spelet, som kan liknas vid Stephen Kings fantastiska sätt att väva in små hot om vad som komma skall i alla sina texter. Ibland förverkligas hotet, ibland manipulerar det dig bara. Det finns en ständig spänning och förväntan där en alltid är lite nervös att något oklart livsfarligt ska anfalla.
Tankar simmar runt på skärmen
Vissa pussel i spelet handlar om att hitta något utifrån en inzoomad visuell ledtråd, medan andra kräver att du springer efter eller ifrån någon, eller listar ut kronologin för en händelse. Detta spel var det första jag spelade som använder sig av ett speciellt sätt att visa tankar. Ni vet, när en detektiv tittar på en fysisk ledtråd och det simmar fram en text som flyter runt på ett flyktigt, osäkert sätt. Har ni tittat på BBC-serien Sherlock vet ni definitivt vad jag menar, och jag älskar det. Jag tycker att det är ett mer naturligt sätt att visa att en gör logiska framsteg som spelet registrerar, om en jämför med att din karaktär pratar högt för sig själv. Det känns mer som mina egna tankar när jag läser dem själv.
Design och frihet
Hur mycket jag än älskar immersionen och stämningen i The Vanishing of Ethan Carter, kan jag inte komma ifrån vissa enorma frustrationer spelet framkallar.
Jag kunde till en början njuta av hur fritt det är meningen att en ska utreda mysteriet, och hur mycket en behöver fundera på och tolka berättelsen själv. Jag saknar ett liknande utrymme för fri reflektion i många moderna storydrivna spel. Ofta går det lite väl fort från att en ledtråd ges, till att en både får en markör på en karta att gå till, samtidigt som en monolog förklarar ledtråden och varför en borde gå till den nya platsen, helt i onödan. Jag gissar att det i dessa enligt mig onödiga fall görs för att hjälpa unga spelare. Jag undrar om den behandlingen inte underskattar dem, och i längden kan stjälpa dem genom att inte ge någon övning i att opåkallat testa helt egna teorier. Jaja, jag är en tant som redan sätter igång och tjatar om hur jag minsann ”fick gå tio mil i snön till skolan”. Förlåt! Och nja, jag gick knappt tre km till skolan, men jag behövde läsa hela böcker istället för att trycka ctrl+f i alla fall.
I just detta spel blev faktiskt friheten till sist ett stort problem, eftersom möjligheten att röra sig i nästan hela spelvärlden från första början nästan gör det omöjligt att gissa var en har missat något. Så står en där och kan inte komma vidare, och blir tvungen att gå igenom en hel walkthrough-video, eftersom varje spelare potentiellt kan upptäcka mysteriet i nästan vilken ordning som helst. Det kändes sorgligt att spoila en del saker för mig själv på det sättet, utan att det var de bitarna av spelet jag behövde hjälp med. Jag har dock ingen aning om hur en kan bygga ett ledtrådssystem som ger lika mycket frihet och ändå undviker detta. Om du vet vore det jätteintressant att läsa i en kommentar!
Mina råd
Var beredd på att du förmodligen kommer fastna och behöva kolla en walkthrough förr eller senare. Men försök först så gott du kan, så får även du uppleva den Twin Peaks-aktiga känslan av halvgalen besatthet, som jag gillar så skarpt! Spelet tar inga anteckningar, så det är det bäst att du själv gör.
Berättelsen, miljön, musiken: The Vanishing of Ethan Carter är smärtsamt vackert. Spela det.
Studions framtid
Den polska spelstudion The Astronauts jobbar efter denna succé på ett skjutspel: Witchfire. Det ska bli intressant att se om de kan få till samma intrikata stämning när ljudet av pistolskott förmodligen kommer vara ständigt närvarande (jag tvivlar tyvärr eftersom jag personligen inte är så förtjust i den typen av ljud 🙁 ). Vad tror ni?
