”Oh that’s nothing – it’s just my brain can’t stop bleeding from the accident.”
Det är de först ord jag får höra från Simon, genom vars ögon jag kommer att få uppleva en fullkomligt hårresande värld.
Simon vaknar till ett ovanligt otryggt ljud av mobiltelefonens vibration. Det är hans läkare som påminner honom om att dricka en speciell vätska innan han kommer in för sin skanning. Han letar upp den i lägenheten och dricker den lugnt. Den smakar järn. Han ger sig ut i tunnelbanan.
När han kommer fram till mottagningen är den helt tom. Han är tvungen att bryta sig in eftersom ingen hör honom genom den låsta dörren. Väl inne hittar han doktorn upptagen med att förbereda proceduren. Simon hälsar honom med ”Doktor Munshi”, men får reda på att det än så länge bara är ”mr. Munshi” som gäller. Det är dags för skanningen.
Jag skriver så här detaljerat om inledningen för att kompensera att jag inte vågar skriva något konkret om resten av innehållet i spelet. Det här är ett fullständigt fantastiskt spel att gå in i helt ovetande. Jag tror ändå att hela min text är helt okej spoilerfri så länge du inte är väldigt extrem när det gäller sånt. Jag rekommenderar inte att titta på några trailers, men viktigt för att veta om det är något för dig eller inte är att det är en science fiction-berättelse. En mörk, blodig och äcklig sådan, som jag älskar. OBS! 16-årsgräns! Om du bestämt vill titta på en trailer, tror jag den här är är bäst (den avslöjar minst men visar stämningen): SOMA Environments Trailer.
Soma är det läskigaste spel jag hittills har klarat av att ta mig igenom. Fast för att ni ska få lite proportioner måste jag väl erkänna en sak: Jag hade tidigare gjort ett väldigt halvhjärtat försök att spela studions (Frictional Games) tidigare spel – Amnesia: The Dark Descent. Jag öppnade en dörr, sen slutade jag. 😀 På den tiden blev jag överväldigad bara av att det var i förstapersonsläge.
Soma är inte bara läskigt genom skräckgenrens vanliga jumpscares och monster, utan skräms även genom obehagliga koncept. Det innehåller frågeställningar som stannade kvar i mitt huvud lång tid efter att jag hade klarat spelet. Allt i detta spel är story och inlevelsefullt upplevande av den. Många andra spel har diverse föremål en kan interagera med, som ger lite extra krydda med någon liten text som expanderar spelvärlden en smula, men det är ofta ganska orelaterat till huvudberättelsen. I Soma är allt en del av att försöka lösa det stora mysteriet i spelet: vad i hela helsefyr är det som händer och varför? Och hur kan det hanteras psykologiskt och filosofiskt?
När det kommer till kritan är nog det allra läskigaste enligt mig den fantastiska ljuddesignen. När jag rör mig får jag ofta den där krypande känslan: Är det någon i rummet? Jag kan sällan identifiera något speciellt som gjorde mig misstänksam, men något var det definitivt. Jag fick en teori om att ljudet av tystnaden i ett kalt rum har spelats in, och sen ljudet av när någon sitter i det. Fortfarande helt tyst och stilla, men så att kroppen får ekot i rummet att förändras. Teorin är totalt obekräftad, men det måste banne mig vara något sånt de gjort för att få mig så oroad!
Flera gånger när jag spelade valde jag att stanna till och kolla en walkthrough, eftersom min hjärna klappar ihop när jag är rädd:
”Vad FAN är det där..! Men jag vet inte vart jag ska!!! JAG SER INTE VART JAG SKA!??”
😀
Ändå fick jag en fantastisk kick av att ta mig modet att gå igenom det här med Simon, och fick en oförglömlig upplevelse som gav mig mersmak för skräckspel. Spela Soma lååångsamt och njut av den ödsliga och mystiska stämningen. Och den totala skräcken och hjälplösheten. 🙂
