När jag gick i högskolan åt jag p-piller som var jättedåliga för mig, och trodde ständigt att jag liksom skulle fastna i att vara ”den nyinflyttade som inte känner någon” resten av mitt liv. Så blev det naturligtvis inte alls, men ett jullov där i min trånga etta var det som en skänk från ovan att få träffa Rosa Blackwell och Joey Mallone för första gången.
Det var dock Lauren Blackwell jag bekantade mig med först, och inte den egentliga huvudpersonen i serien, Rosa. Jag kände för att spela spelen i deras kronologiska ordning istället för att följa utgivningsdatumen, men i efterhand rekommenderar jag inte att göra så. Börja med The Blackwell Legacy, inte med Blackwell Unbound, som är en bakgrundshistoria om Rosas faster.
Rosa Blackwell är en aspirerande skribent i det här första spelet i serien. Hon har social fobi – något hon kommer att behöva hantera mycket snart – och allmänt dåligt självförtroende (hej högskoleversionen av mig själv :D). Efter att hennes faster gått bort efter en lång tid på en anstalt för personer med allvarlig psykisk sjukdom, börjar Rosa få en fruktansvärd huvudvärk, samtidigt som hon blir tvingad att ta sig an ett jobbigt journalistuppdrag efter ett självmord på en skola. Huvudvärken visar sig vara hennes vilande klärvojans, när en elegant ”ung” herre vid namn Joey plötsligt dyker upp i hennes lägenhet, misstänkt blå och svävande! ”Hello bright eyes.” Joey förklarar för den vettskrämda kvinnan att det är hennes tur att med hans hjälp guida förlorade andar vidare till andra sidan, dit han själv inte kan komma.
Joeys och Rosas egenskaper kompletterar varandra och är en del av spelets mekanik: Joey kan kommunicera med andra spöken men inga andra levande än Rosa. Han kan inte heller röra föremål, men istället kan han flyga genom väggar, vilket är en stor fördel om en behöver agera detektiv. Joey säger tidigt att ”all logik upphör” från och med att Rosa kan se honom, men det är logik som krävs till spelets alla pussel. Eftersom de förvirrade spökena de hittar har glömt vilka de är, måste Rosa likt en Sherlock Holmes gräva fram det åt dem genom att fråga ut deras anhöriga och ofta ställa deras påståenden mot varandra för att hitta något som inte stämmer.
Precis som i alla andra spel av denna typ förstår jag ibland hur saker hänger ihop innan jag rent spelmekaniskt har fått tag på den ledtråd som behövs för att officiellt lösa problemet, och det kan vara väldigt irriterande. Ändå älskar jag hela spelserien och brukar bortse från dessa problem med hjälp av strategisk användning av alla walkthroughs som finns på nätet. Livet är för kort för att hålla på och sura över sånt!
Spelstudion Wadget Eye Games består av två killar som hyr in medförfattare, röstskådespelare och så vidare för att förverkliga sina drömmar, och det märks. Allt är gjort med passion för berättande och trots att ljudkvalitén inte alltid är den bästa är röstskådespeleriet och hur dialogerna är skrivna underbart, och kompromisslöst. Allt för konsten! Blackwell-serien är en stämningsfullt obehaglig noir-fantasy-detektivhistoria med alla viktiga ingredienser: relaterbara karaktärer, humor, sorgliga personliga öden och en härligt deprimerande närvaro av döden, bokstavligt talat. Joey kan inte vara längre bort från Rosa än 10 meter någonting.
Jag är en riktig fangirl som följt Wadget Eye Games ända sedan Blackwell Unbound och är så glad att de numera får den uppmärksamhet de förtjänar, så jag kommer säkerligen skriva om något mer av deras spel. De gör pixel-art-spel som framkallar gåshud. Åh, tänk att få spela Blackwell-serien för första gången på nytt. Det är en omöjlig dröm för mig, så ni får se till att leva ut den åt mig och berätta hur det kändes sen!
