Trettioårskris

Trettioårskris

Jag läste precis ut en bok om hur det är att inte veta om en vill skaffa barn eller om en bara är hjärntvättad. Eller ja, jag läste ut den på pendeltåget en fredag i början på mars. Smart som jag är började jag blogga på papper långt innan jag ordnade med webben, så det kommer dyka upp några inlägg som uppstod innan jag ropade “Hallå kom och läs min fina blogg!” Det känns rätt att lägga upp dem i kronologisk ordning, trots att ämnena de behandlar inte riktigt kan symbolisera den röda tråd som jag vill försöka hålla majoriteten av inläggen till.

Hur som helst, pendeltåget blev den där fredagen aningen försenat, kanske tre minuter. Boken tog slut exakt när de sa “Nästa: Södra Station”, så att jag hade läst en väldigt rörande rad och fått en tår i ögonvrån – precis innan jag klev ut i kylan på den underjordiska stationen. Det rann två stora tårar från vardera ögat medan jag som vanligt försökte gå om varenda människa som skulle åt samma håll. Det var en skön morgon.

Det som hade rört mig var ett meddelande författaren fått från sin mamma, som hon bestämt sig för att fokusera på att göra gladare, istället för att skapa en ny människa att hjälpa med allt. Det var så klart inte det enda hon levde för. Det vore lite sjukt. Men jag tyckte att det var så talande för vad som motiverar mig själv. Jag har en stark omhändertagande drift, som inte är särskilt praktiskt lagd. Jag vill ta hand om människor emotionellt, inte laga mat till dem eller byta blöjor på dem. Jag är en väldigt lat människa när det kommer till praktiska, vardagliga ärenden. Framtiden vill jag tänka på i stora drag, inte bara komma ihåg att skriva upp att jag behöver köpa tandkräm. Alltså passar jag delvis oerhört dåligt som mamma.

Jag minns de gånger pappa hämtade mig och min syster från skolan och frågade oss vad vi skulle äta för middag, medan vi inte hörde för att vi redan stressat igång läxläsningen i bilen. Han brukade bli sur för att vi inte orkade fundera ut vad vi ville ha när vi kunde få nästan vad vi ville för en gångs skull, och jag blev sur för att han blev sur, och sa något i stil med “Föräldrar ska bestämma vad barnen ska äta..! Ta lite ansvar!”. Jo ja, jobbig unge. Det är i alla fall en situation jag kan se skulle uppstå med mig i föräldrarollen, eftersom jag brukar undvika att bestämma mig för vad jag vill äta tills jag är säker på att det är just det jag kommer att få. Antingen skulle jag vara den fruktade matdiktatorn som ingen vågar säga emot, eller så skulle jag typ singla slant om pasta eller potatis.

Har jag möjlighet så gör jag bara roliga saker och lever mig in i dem så att allt annat bleknar. Ibland händer det till och med att min sambo får säga åt mig att jag borde sluta spela tv-spel och gå och borsta tänderna. “Nu ska vi gå och lägga oss!” Men skulle jag haft barn nu tror jag att jag snarare hade suttit med högläsning som hade fortsatt och fortsatt tills barnen hade däckat av matthet. Ändå… finns det något viktigt att ta hand om är jag beredd med paraply, vattenflaska och analog underhållning, så mina tillkortakommanden vore kanske ingen större fara. Var värre vore är hur pratiga barn skulle få min hjärna att självdetonera efter fem minuter. Den gör det med pratiga vuxna, och om jag får utbrott av irriterande vuxna jag bara behöver träffa någon gång ibland, fruktar jag vad som skulle hända med ett tio gånger mer irriterande barn som alltid, alltid är med. Stackars liten.

Inget är skrivet i sten men boken var välskriven i alla fall! Kolla in den om det här är något ni vill fundera mer på: Moderskap av Sheila Heti. Den inspirerade mig att vilja skriva mer, eftersom den bokstavligen använder lekfullt skrivande som verktyg för att utvecklas som människa.

Johanna

Föreställ er en trettioåring med chokladfläckar på ful-tischan, sittandes i en stor härlig soffa. På telefonen hon just släppt ifrån sig på bordet är imdb öppet på en dramafilm hon sett en pålitlig youtube-recensent prisa. I nävarna har hon sin snart urladdade Dualshock, som hon långsamt går genom en egyptisk grav med på skärmen. Ögonen lyser av högtidlig förundran och en gnutta klaustrofobi, och nördnacken är inställd på maximalt fokus.

Lämna ett svar