Denna miniserie är fantastisk. Det har sagts förr och det tål att sägas igen. Jag såg för någon vecka sedan att Netflix hade fått tag i den och fick direkt vaga varma känslor, från att ha sett den flera gånger under min uppväxt. Jag förberedde mig på att mina minnen skulle visa sig överdrivna och att miniserien inte skulle ha klarat tidens gång, men blev lättad!
Problemet med serien ligger i ytterkanterna. Först är hälften av det första avsnittet filmat med en potatis, och i Nybyggarna är det segt och regissören verkar få utlopp för ytterst experimentella drömmar som helt enkelt inte flyger. Men Utvandrarna. Ahh.
Miniseriens första säsong är verkligen gjord med kärlek och precision när den pendlar mellan familjemys och ond bråd död på ett realistiskt och hjärtskärande sätt. Reaktionerna hos människorna omkring de stackars offren lyckas väl med att dra en in i den svunna, tuffa värld som föregått oss. Utöver de gripande känslor serien framkallar, måste jag också nämna hur roligt det är att höra repliker som “jävla köttpräster” gastas på sitt eget modersmål. 😀
I dessa tider av miljömedvetenhet och en dragning till tåg istället för flyg är det intressant att se förfäder resa på liknande sätt som vi har gått tillbaka mot: låååångsamt. Jag känner så igen mig i minen Kristina har i Nybyggarna efter många timmars tågåkande.
