Så här på kvällskvisten gav jag mig ut på en odyssé i min sambos facebook-logg. Jag tänkte väl försöka utvärdera huruvida han har blivit en bättre eller sämre sambo genom åren. Hehe. Jag överanalyserar inte bara min egen förmåga, jag hinner även med att betygsätta andras! Ibland är Hitler-alter egot framme och nosar runt alldeles öppet. Hur som helst, jag fick inget vettigt svar på om livspartnerkvalitén har gått upp eller ner, men jag märkte att han förr hade spenderat en väldig massa mer tid på att vara kreativ för sin egen skull. Alltså extremt mycket mer tid, kanske 300 %. Spännande tyckte jag – detta ska vi forska mer i! Vad är det som får en att strunta i att skapa, trots att en är som gjord för det? Varför dör vår konst en långsam, plågsam försumningsdöd? Varför har jag själv inte skapat något på väldigt länge?
Var man än tittar i kulturvärlden så kan man hitta gamla konstnärer som berättar hur deras föräldrar tyckte att de “borde skaffa sig ett riktigt jobb istället”. Samtidigt finns uttryck som “lida för konsten”, som betyder att om en har lidit så har en stor potential att skapa konst, eller tvärtom: om en skapar konst så måste en lida lite för att få den ur sig. Det är arbetsamt att skapa konst, men det är också roligt. Det går inte riktigt ihop i våra huvuden, tror jag.
Om jag minns rätt var mina naturliga val av gymnasieprogram inte riktigt desamma som de program min mamma övertygade mig att välja.
Jag tror att jag ville gå:
- I första hand: Estetiskt program, inriktning drama
- I andra hand: Media och design-programmet
- I tredje hand: Samhällsprogrammet, inriktning kultur
Men jag tror det blev:
- I första hand: Samhällsprogrammet, inriktning kultur
- I andra hand: Media och design-programmet
- I tredje hand: Samhällsprogrammet, inriktning samhälle
Min skådespelarkarriär tokdog alltså direkt där och då, trots att jag fick mig några timmar estetisk verksamhet, som gjorde min självkänsla mycket gott. 😉 Som tur är så behöver man skriva en hel del när man pluggar samhälle, så jag var förberedd när jag fortsatte till en informatörsutbildning.
Det var ändå rätt pinsamt att jag inte visste hur man använder en Mac. Det tyckte jag redan vid valet av gymnasieprogram, då en lärares kommentar till en annan potentiell elev på öppet hus avskräckte mig så pass att jag flydde till samhällarna med näven knuten i fickan.
“Har du Apple? Du kommer att bli min favorit!”
Vi hade knappt någon dator över huvud taget.
🙁
Apropå datorer, i den där facebook-loggen som vi började med, där upptäckte jag även saker om mig själv: Jag har inte använt min systemkamera på fyra år. Sista gången jag var ute och fotade i kreativitetens namn var i september 2016. I oktober 2016 fick jag reda på att min pappa hade DÖTT, troligen samma helg som jag var ute med kameran och hade allmän ångest över honom. Jag lät mitt hår växa ut från den tuffa page jag hade skaffat när jag bestämde mig för att bli teknikinformatör. Jag slutade fotografera, slutade skapa youtube-videos och slutade måla naglarna. Jag flyttade. Bytte jobb. Jag spenderar min tid på tv-spel och att socialisera med arbetskompisar.
Frågan är om jag slutade göra saker jag gillar, som en del av sorgen, eller om jag slutade göra saker jag inte gillar för att jag blev medveten om att livet är ändligt. För naglar och hår tror jag på det senare, men de andra två hobbyerna är mer komplicerade.
Jag kopplar ihop fotografi med den sista gången jag tryckte på den där knappen och hörde det där tillfredsställande klickandet. Med dagen jag hade skuldkänslor över att jag spenderade min energi på foto istället för på att hjälpa min pappa. Jag vet att om jag hade valt pappa hade det inneburit att all energi hade gått åt till honom, och att det förmodligen hade fått honom att känna sig fullständigt utskämd och inte skulle ha gjort honom det minsta friskare. Det vet jag, men det är svårt att bli av med känslor med hjälp av logik.
Youtube-kanalen kändes givande eftersom den gav mig tillfälle att vara mig själv paradoxalt genom att spela en roll, men kommentarsfältet gjorde att jag blev medveten om och föraktade mitt eget bekräftelsebehov. Jag gillade inte heller det krävande sätt många hade i kommentarerna. Min obetalda hobby innebar att jag gav och gav och gav, medan tittarna tog och ville ändra på mig. Jag ville bara utforska, inte leverera. Inte lida för konsten – för konst är väl bara kul? Det var för jobbigt att sminka sig och sen läsa vårdslösa åsikter. Det var inte värt det.
Jag tror att det här kommer gå mycket bättre. Att blogga! Text är mitt medium och jag vet hur jag ska hantera eventuell kritik av den. Likaså tankar i textform, själva innehållet. Förberedelserna för att publicera en text passar mitt sätt att vara, mycket bättre än förberedelserna för att filma en video. Sammanfattningsvis är mitt svar på varför jag inte har skapat något på länge: trauman och osäkerhet på jaget. Nu ska ni gå och titta på Kikis expressbud! Världens bästa film på det temat!
