Jag är en sådan där lite creepy människa som älskar ASMR. Om du inte har stött på det begreppet än så står förkortningen för Autonomous Sensory Meridian Response och syftar på en sömnig skön känsla man kan få i nacke, armar, ja, egentligen i hela kroppen, men främst i huvudet och längs ryggraden. Det är som ett gosigt pirr som uppstår när man hör vissa ljud, ser någon röra sina händer på ett liksom mänskligt oförutsägbart sätt, eller när man får försiktig uppmärksamhet av någon som vill en väl.
Det är intressant att tänka på ASMR nu när vi är så separerade från varandra. Igår deltog jag både i ett digitalt första maj-tåg (I World of Warcraft :P) och i en digital fest med vänner. Vi blev fulla och ritade olämpliga saker i olika Jackbox-spel. Båda evenemangen behövdes verkligen, men ändå lämnade de mig med en otillfredsställelse som gräver sig djupare och djupare med tiden i isolering.
Ibland när min sambo säger något till mig under en arbetsdag här hemma, tar jag tillfället att attackera med en rejäl kram och plötsligt står jag bara kvar där och hänger på honom som en koalabebis och bara kan inte släppa. Min fullt mänskliga kropps överlevnadsinstinkt kickar väl in och ser till att jag får det där som just nu är så sällsynt – den fysiska kontakten, för att knyta an till den flock man behöver samarbeta med. Jag är inte direkt den mest kramgoa tjej som finns – jag håller gärna avstånd till de allra flesta – men jag bryr mig mycket om människor omkring mig och tittar mycket på ansiktsuttryck och kroppsspråk för att förstå vad ni tycker och tänker om allting. Det är också en slags fysisk kontakt, trots att ingen behöver röra den andre. Ibland gör en blick mycket mer än ord för att kunna känna att ”vi förstår varandra”, och det är väldigt svårt att få till ett sådant samspel i webbkameramöten. Det måste vara avsaknaden av det jag behöver kompensera när jag naglar mig fast på sambon som försöker få något gjort.
När jag väl träffar folk hinner jag ofta inte riktigt med i svängarna. I alla fall om jag sitter i en livlig gruppkonversation. Jag blir så upptagen med att: njuta av att någon är glad, fundera på om jag kan lära mig något av det som sägs, oroa mig över någon som inte verkar glad, fundera på hur jag kan hjälpa de andra som inte heller hinner med i det snabba sociala samspelet, minnas någon situation som påminner om det vi pratar om, applicera logik på och leta efter mönster i resonemangen som förs, hitta ödmjuka sätt att säga att jag hittat något som inte stämmer, leta efter en tillräckligt lång paus för att kunna ta uppmärksamheten utan att vara brysk.
Allt det där låter från den här sidan helt underbart att uppleva, och det är nog så jag innerst inne egentligen alltid känner för det. Problemet är mest att jag blir trött och måste vila upp mig länge efter en krävande social situation. Nu har jag vilat läääänge, och längre kommer det att bli.
När jag satte mig för att skriva klart inlägget idag, såg jag en fantastisk annons för spelet Occupy White Walls, som fick mig att direkt ladda ner den helt gratis early access-versionen av StikiPixels konstspel. Körde två timmar. Jag tycker om att gå på konstmuseum, och det här kändes precis som det, bortsett från att jag faktiskt sa vad jag tyckte om målningarna eftersom jag kände att kommentarerna andra hade lämnat var givande för min syn på verken och ville också bidra med det. Det var allt från utbildande fakta om hur konstnären hade tänkt om något i bilden, till kommentarer som ”tigern ser ut som min katt när den bajsar” 😀 Underbart! Nu kan jag ha ett galleri med bara det jag fastnar för. Jag hittade till och med en målning som gav mig visuell ASMR – en viss målning av olivträd av Vincent van Gogh.
