Nu är det officiellt: jag ska jobba hemifrån ända till oktober. Jag har turen att jobba som konsult hos en kund som är väldigt mån om att skydda sin personal under denna pandemi, och eftersom vi jobbar med spel och allt digitalt kring dem passar verksamheten mestadels väldigt bra för hemmajobb. Vi är väldigt mycket i molnet och på banan i den tekniska utvecklingen, och företaget går så pass bra att de hade råd att transportera kontorsutrustning som stolar och skärmar hem till varje person som inte hade en tillräckligt bra datorhörna hemma.
Ändå…
Jag tycker inte om att jobba hemifrån. Jag har ett ultimat skrivbord och helt okej skärmar och dator i ett rum som bara är till för min och sambons datorer, men det är så lätt att bli avskräckt av svåra tankenötter och hamna i utdragen, frustrerande prokrastinering. Jag behöver draghjälp utifrån.
När jag är på min arbetsplats sitter jag omringad av människor jag tycker är smartare än jag själv. Jag har massor av professionella och ambitiösa förebilder att sporras av och sträva efter att bli lika smart som (min sambo som också är hemma här är sjukt skärpt, men jobbar med något helt annat än jag, så att det inte går att se på på det sättet. Pust, hann jag rädda situationen? :D)
Trots att det jag beundrar är något logiskt abstrakt som flyter runt i kollegornas tankar, kan det inte ge mig motivation när jag är ifrån dem. De förvandlas till onaturliga AI:n när jag inte kan se att de är riktiga människor. Människor, som precis som jag också är nervösa för att göra fel ibland, är i varierande fysisk trim och får handsvett av mingel. Att slå AI:t på högsta svårighetsgraden är inget som intresserar mig eftersom det verkar mer jobbigt än givande, men att testa om jag kan lära mig något som en annan människa av kött och blod har kämpat sig till att bemästra – nu snackar vi! Faktum är att jag, som var livrädd för idrott hela min skoltid och är överviktig – när jag tränar, blir jag gladast om jag kör något där det är helt uppenbart att någon med min nuvarande fysik inte kan klara av passet elegant. Då blir det nämligen alltid en underbar överraskning om jag mot alla odds faktiskt går igenom det med medelmåttigt resultat! Jag kan då också snegla på någon proffsig motionär som verkar ha fötts i träningssalen och per default alltid har motivationen på topp – och sno lite av den. Kan de klara av det, så ska jag visa att jag minsann också vågar försöka, trots att de är så vackra, stentuffa och alldeles alldeles underbara!
Så ja, allt detta missar jag under denna isolering. Det jag kan göra för att hålla modet väloljat, är att vara den öppnaste, känsligaste, mest proaktiva jobbchattare ni någonsin skådat. Efter att ha varit den tystaste som alltid fått höra att jag borde anstränga mig mer för att vara social, ja nu jävlarrrr ska ni få se! Har jag frågat om att spela diverse spel, hänga i Discord, säga hej utomhus, prata om känslor, länka musik, chatta på helgen, kolla på bloggen eller fika digitalt femtioelva gånger? Jorå. Har jag blivit avspisad och ignorerad? En del. Gjorde det mig ledsen? Jätteledsen. Är det någon annan som också gör så? Nej, de vågar inte. Tänker jag sluta?
Näe.
