Om du inte känner för att eventuellt känna dig väldigt obehaglig till mods några stycken, spara denna text till ett annat tillfälle. Det här skulle kunna ha varit ett väldigt vardagligt inlägg, men om jag inte skriver bakgrunden till hur jag faktiskt kom dit tycker jag att det skulle kännas lite hjärndött och som att stoppa huvudet i sanden. Jag vill inte låtsas bara vara duktig och lycklig. Det är inte så människor fungerar, och jag tror att det är bra för alla att bli påminda om hur bökigt det kan vara att vara glad, och att det är något många kämpar med. Slut på varningen. Nu kör vi.
Imorse när jag vaknade kände jag en plötslig, omedelbar ångest. En blandning av någon slags höjdskräck och känslan av att nästan, nästan börja gråta, ur ingenting. Det påminde mycket om vad jag kände en gång, när jag tittade på en dokumentär om folk som ville ut i rymden, och som aldrig skulle komma tillbaka till jorden igen om de blev utvalda att befolka mars. Existentiell ångest. Dödsångest.
Förmodligen brukar jag undvika att känna av universums oändliga avsaknad av mål genom att uppslukas av jobb, pendling, att försöka få folk att tycka om mig och alla dessa små måsten vi ger oss själva. Ibland misstänker jag att jag kamouflerar den typen av ångest med en annan: hypokondri, eftersom jag så envist vägrar att ta tag i den första typen. Hypokondri kan verka värre vid en första anblick, men tänk så här: om jag skulle ha en hemsk sjukdom finns det en uppsjö av åtgärder jag skulle kunna ägna mig åt för att försöka hantera det väldigt konkreta problemet. Det går att sätta upp en slags plan för det. Men faktumet att existensen är fullständigt obegriplig – vad i hela friden ska en göra åt det? Dra kniv och hota faktumet? Forska för att förstå existensen? Nej, usch. Jag vill inte veta vad som händer med medvetandet när det är dags att dö och så vidare. Ska jag gå till en psykolog som säkert också brottas med samma svårighet? Kanske. Bli religiös? Det låter svårt.
Jag har känslan av att strategin jag redan hade – att försöka tänka på något annat – är den mest hållbara och också produktiva åtgärden. Ibland bara är något. Det är okej att låta det vara.
Låt det vara. Låt det vara. Så talar visdomens ord. Låt det vara.
Bra låt! Bara låt.
Så för att acceptera världsordningen som den är, blev lösningen just idag att så sallad och plantera om chili och örter. HÄR KOMMER VARDAGEN! Ack så skönt. 🙂 Jag drog även en dammvippning och slogs med dammsugaren eftersom jag verkar vara extra utsatt för min nemesis pollenet just nu. Varje år glömmer jag hur mycket snor min näsa har kapacitet att producera. Hade det inte kliat så mycket hade det nästan varit intressant och spännande.
Hur som helst, nu har vi tagit bort äcklig skit från balkongen och kan se fram emot många mysiga morgnar med pysslet att vattna och så småningom skörda våra små växter. Jag får även ta och skärpa till mig lite för att ta ansvar för de små liven – här duger det inte att deppa ihop och låta salladen dö. Nu måste jag ta mig samman och få skit gjort. Det skyddar mot att må dåligt av märkliga psykiska anledningar, men det är nog säkrast att bara använda denna kur inom växtriket!
