You are currently viewing Jag är oskyldig

Jag är oskyldig

Nu har jag plötsligt en webbkamera för streamers. Typiskt!!! Nu kommer jag ju inte kunna hålla mig ifrån youtube-scenen som jag lämnade för att det var för tufft för mig. Jag skulle ju hålla mig till tankar och inte yta! Nåväl…

Varför har jag en webbkamera? COVID-19 förstås. Till att börja med skulle det bli två veckors hemmajobb för att hindra spridningen av pandemin. Eftersom jag älskar mina kollegor ömt ville jag möjliggöra så mycket kontakt som möjligt. Det var nog tur eftersom det visade sig bli lite mer än bara två veckor.

Jag och sambon har en intressant sekretess-situation här hemma. Vi jobbar för varsitt spelföretag som båda är lagom paranoida, så det är lite svårt att småprata under dagen. Allting är en märklig situation i övrigt med. Jag försöker handla under tider då andra inte gör det, och när en är ute försöker både jag själv och folk jag möter att hålla ordentliga säkerhetsavstånd utifall någon skulle råka hosta när vi passerar varandra (så var det när jag skrev det här inlägget i slutet av mars men nu är det lite slappt om jag får säga det själv). Toapappret är slut överallt, men den verkliga krisen är så långt att vi just såg det sista avsnittet av The Office (som sagt, det var ett tag sedan jag skrev det här… eh.)

I avskildhetens tristess höll oss sysselsatta med en långpromenad idag. Sambon ville fota några små ödehus en halvmil från vårt hem. Jag blev av någon anledning väldigt illa till mods när vi var där och det var folk som gick förbi som såg oss. “Jag lovar, vi är inte några skummisar!”, ville jag ropa. Jag väntade mig att någon när som helst skulle komma klampande och gasta “AHA! Tagna på bar gärning! HÄR FÅR NI INTE VARA!”, och så skulle det vara det värsta, hemskaste, mest fruktansvärda möjliga som kunde hända oss. Men varför kände jag så egentligen?

De saker som brukar göra mig mest arg:

  • Om någon medvetet är elak mot någon jag känner, alltså uppsåtligen anstränger sig för att skada personens självförtroende.
  • Om någon är upprörd över en grej och senare själv gör det hen så innerligt hatat tidigare.
  • Om någon ber om min åsikt om något och sen ignorerar den när jag lagt energi på att fundera ut och formulera den direkt på plats. Det är ju jobbigt! D:
  • När någon beter sig störigt och provokativt på en plats där alla andra gör sitt bästa för att respektera varandra och samexistera.
  • När jag blir anklagad för något jag är oskyldig till. :O ;_;

Den där sista grejen är alltså något jag verkar försöka undvika omedvetet, fast det egentligen ligger i en annan persons syn på mig. Jag har alltid en stark känsla för vad som just precis nu är acceptabelt eller felaktigt beteende, och lägger väldigt mycket energi på att alltid agera i enlighet med vad jag själv känner är schysst. Så fort någon då tror att jag inte har rent mjöl i påsen rämnar hela min värld på något vis. Alla mina ansträngningar, förgäves!

Givetvis är inte några ansträngningar alls förgäves bara för att en person misstror en, men det kan kännas så. Jag ville inte besudla någon annans egendom där vid ödehusen, jag ville bara stötta min sambo i hans konstnärsskap! Så det så. The things I do for love! 😀

Johanna

Föreställ er en trettioåring med chokladfläckar på ful-tischan, sittandes i en stor härlig soffa. På telefonen hon just släppt ifrån sig på bordet är imdb öppet på en dramafilm hon sett en pålitlig youtube-recensent prisa. I nävarna har hon sin snart urladdade Dualshock, som hon långsamt går genom en egyptisk grav med på skärmen. Ögonen lyser av högtidlig förundran och en gnutta klaustrofobi, och nördnacken är inställd på maximalt fokus.

Lämna ett svar